Vi lever i en höghastighetstid. Kraven på ett meningsfullt liv varierar från människa till människa. Några ställer krav på livet via den politiska kampen. Andra ser kanske möjligheterna i en lysande tjänstemannakarriär medan somliga finner sammanhangen genom något så näraliggande som att leda hem arbetshästen från sommarhagen.
Vi närmar oss september månad med den där halvfrusna lättnaden i luften, som Harry Martinson har skrivit om och jag kan inte låta bli att tänka på Bernt och hans hästar. Livets snirklande vägar har fört honom och hans kvinna till ett liten sörmländsk gård där jorden huvudsakligen brukas och djuren hålles som förr. Rytmen blir annorlunda, säger Bernt. Livsstilen och traditionerna är en del av det nedärvda.
Det miljöengagerade arbetet har prisats av Naturskyddsföreningen, där framförallt det fantastiska samarbetet mellan människa och häst har uppmärksammats. Det sägs hur viktigt det är att den här sortens gårdar och engagemang finns kvar, så att omistliga kunskaper inte går förlorade.
När man betraktar ett stycke jord av det här slaget, så tycks det som om något angeläget vill tala till oss från svunna tider. Kanske handlar det om att finna tid och söka ro i en skön miljö? Kanske om något så eftertraktat som att hitta ett rum för själen?
Gärna föreställer jag mig hur Bernt i september månad håller in hästarna en stund på hemvägen, lyssnar in stillheten och ser andedräkten tydlig och bolmig i en luft som hör hösten till.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar