tisdag 27 november 2007

PAUS


Jag gör nu en paus här på bloggen. Den botfärdige har under tiden möjlighet att göra en symbolisk vandring i labyrintens vindlande gångar. Tusentals pilgrimer gick här före dig. Eller kröp på knä....

På återseende. Tillönskar alla en ljus advent.

(foto: labyrinten i Chartres)

måndag 26 november 2007

Girafferna

När molnen samlas, börjar girafferna vandra.
Rastlöst vandrar de över slätten
där akaciorna står tätt.
Men ingenstans finner de skydd. I den drivande askan
vandrar de alltjämt, med vajande halsar
tornlikt, över grönskans toppar.

Till sist ställer de sig
med ryggarna mot dånet. Orörligt blundande
härdar de ut...

/.../
Men när vinden lagt sig
och regnet strömmar ner
tvättas de rena. Då öppnar de
sina fuktmörka ögon...
/Björn von Rosen

Prins Ruspolis turaco


Från Kolbotten i det mörkaste Småland till Afrikas soldränkta busksavann i Etiopien är inte steget långt. Inte på den här bloggen. Jag blandar friskt efter dagsform och intresse. Som envåldshärskare över sin egen blogsida kan man tillåta sig nästan vad som helst.

Betrakta noga det synliga om du vill bli varse det osynliga, så lyder Björn von Rosens råd. Och han visste. Som naturskildrare tillhör han de svenska klassikerna - Bruno Liljefors, Sven Barthel, Sven Rosendahl, Arne Sucksdorff, Gunnar Brusewitz osv. Hans kärleksfulla inlevelse i djurets väsen och egenart har framförallt i akvarellmåleriet resulterat i fantastiska djurporträtt, där hans iakttagelser förmedlar djup kunskap till oss som betraktare.

Under 40- och 50-talet vistades han periodvis i Etiopien, varifrån många fågelbilder ingick i den utställning som Moderna Muséet anordnade vintern 1984.

Prins Ruspolis turaco är en fågel med strängt begränsad utbredning. von Rosen skriver i den utsökta utställningsskriften att fågeln har anträffats i två olika terrängtyper - i högväxta och mörka zigba-skogar och i skogar dominerade av ståtliga enstaka vildfikonträd. Hemma på väggen har den mystikomgärdade Prins Ruspolis turaco nu hängt som inramad bildplansch i tio år. Nu flyttar den.....

söndag 25 november 2007

Kolbotten


När vi i hög fart hade följt kustvägen söderut några timmar från huvudstaden, kommit fram till utkanten av Oskarshamn, så svängde vi av från allfarvägarna och fortsatte sedan färden rakt in i en tidlös zon och avfolkningsbygd.

Ja, just där, strax väster om staden, märkte vi av en förändring. Hos oss själva - vi tystnade - men också i det småländska landskapet. De ålderdomliga gärdesgårdarna, de små tegarna, de steniga hagarna, de ensliga torpen, den allt mörkare granskogen - allting ingick i en massiv helhet, som gav oss sinnesro. Farten dämpades och vägarna smalnade av alltmer, tills de mest liknade kostigar och vi nådde fram till vår släkt i en avsomnad by.

Om jag skulle göra en vägbeskrivning för den sista biten tar jag hjälp av Per Helge: svänga vänster här och åka rakt fram där, och så kommer du till en hage med en häst i ena hörnet, och vid hästen tar du av till höger, och sen är du framme.

Det här var i slutet av 70-talet/början av 80-talet. Mina släktresor blev allt glesare med åren och upphörde helt så småningom men kanske står hästen där ännu? Eller en utbytt?

Men där, i de inre delarna av Småland, visste jag länge att det fanns en reträttplats, bort från huvudstadens krav och uppskruvade tempo. Och det var där jag fick höra talas om bröderna på Kolbotten - ett ensligt beläget torp. Brödernas tragiska öden sysselsatte mina tankar länge. Det handlade om tre ungkarlars kärva liv på en mager småländsk lott. Minnet har bleknat men det handlar också om besynnerlig älgjakt, ond bråd död, svår sjukdom och om att taga sig själv av daga. En hårdbakad livsberättelse, som väl skulle duga till en novell.

En gång fick jag tillfälle att besöka Kolbotten. Det var en solig majdag när jag följde stigarna fram till torpet. Det var tomt och övergivet. Men marken lyste gul av tusentals gullvivor.

bild: Småland,-79.

fredag 23 november 2007

På hemväg


Vinterbild från Hälsingland, mars 1982.

Jag delar en liten historia med en bonde från Hälsingland. En gång satt vi i Södersjukhusets personalmatsal och åt lunch tillsammans med hundratals människor i vita rockar. Vi var de enda utanför detta sjukhusmode. Under måltiden fick bonden samtal på sin mobiltelefon. Tragiska besked meddelades hemifrån gården. Hästen hade gått igenom isen och drunknat. De vita rockarna och jag - lika ovana - avlyssnade ett samtal där urbilder från en avlägsen tid vällde fram. Ett granskogsförflutet, skulle jag säga.

Det långsamma skiftet


Den lilla historiens tysta gång och långsamma skifte kan lämna större avtryck i våra liv än den stora historiens dramatik. Ungefär så beskriver historikern Peter Englund de många små historiernas betydelse.

Här, i ett gästrum i Delsbo, gavs det nödvändiga andrum, som behövdes efter det nattsamtal jag nämnde i mitt förra inlägg. Härifrån vidtog sedan ett långsamt skifte, som pågick i tio år - en stillhetens historia som tyst ansluter till den egna livsgåtan.

onsdag 21 november 2007

Bordet


Det finns tillfällen och det finns platser, vars betydelse är helt avgörande för en människas fortsatta levnad. Jag menar milstolpar, som är vändpunkter, när livet får en ny inriktning.

När vi ser oss själva i backspegeln, gör en tillbakablick över en period, kan vi omedelbart och tydligt få syn på sådana ögonblick eller platser. Men lika gärna framträder de långt senare lite vagt och överraskande inledningsvis. Ändå fullt avgörande i sin betydelse när vi greppat dem. Det hänger på perspektiven.

Bordet här är en vändpunkt. Bilden är tagen en tidig morgon i februari månad år 1980, vid ett tillfälligt besök i Delsbo. Morgonen hade föregåtts av ett långt och intensivt nattsamtal mellan fyra personer. Ja, jag själv hade faktiskt inte sagt ett enda ord, bara lyssnat intensivt. Tog in livserfarenheter och kunskap från ledande personligheter inom omsorgen. En ny dörr hade öppnats..... och jag klev in. Efter tio år.

I dagsläget är jag glad över att bilden finns som ett personligt dokument över en sådan vändpunkt. Men när jag i tystnaden stod ensam vid bordet den där tidiga morgonen, visste jag då att det här skulle komma att förändra livet? Ja, det visste jag. Livet blev aldrig riktigt som tidigare. Det blev rikare.

En baronessa


Ilja Repin (1844-1930)

Under slutet av 1800-talet framträdde en rad oerhört skickliga konstnärer inom det ryska måleriet. På bred front rörde man sig inom den figurativa realismen och man ägnade sig gärna åt motiv från den ryska landsbygden och dess arma bondefolk. Idag köps dessa målningar av stenrika ryssar för rekordsummor på auktionsverken runtom i västvärlden.

Samtidigt kom också den ryska porträttkonsten att utvecklas under det ryska måleriets guldålder. Den kanske störste målaren av dem alla - Ilja Repin (1844-1930) - var mångkunnig inom den figurativa realismens genre och fenomenal som porträttör. Han har bl.a. utfört en rad målningar av tsartidens överklass.

Repin fångade upp psykologiska subtiliteter hos sina modeller och kunde ge dem ett uttryck i bild. Som här i ett porträtt av baronessan Varvara Ikskul von Hildenbandt, som värdigt har intagit en ståndsmässig hållning motsvarande sin klasstillhörighet. Hon är mycket vacker men sval och distanserad och det går inte att ta miste på hennes "självklara" särställning, med ansiktet till hälften täckt av ett tunt flor.

Kvinnans röd-svarta klädsel väcker intresse, signalerar..... Det är stor konst.

Målningen tillhör Tretyakovgalleriet, Moskva.

tisdag 20 november 2007

Serenitet


Den ryske officeren och porträttmålaren P A Fedotov (1815-52), har med finkänsla och stor inlevelseförmåga här lyckats uttrycka en ung kvinnas väsen - N.P. Zhdanovich - dotter till en officerskamrat.

Det är ett utsökt porträtt, där jag framförallt fångas av en finstämd mildhet,harmoni, skönhet och serenitet.

Som vykort kostade bilden 5 kopek år 1979. Och som ett upphöjt, vänligt leende upphör aldrig den ryska ungmön genom sin gestalt att tilltala en eftervärld.

måndag 19 november 2007

Sädeskornet och vårt levande förråd

En sliten och tummad papperslapp föll ur skrivbordslådan. Minns att den under en period i livet låg inflikad i plånboken. Kommer inte ihåg varför den inte längre platsade. Kanske blev den bara till slut alltför tung att bära. Kanske var det helt enkelt dags att njuta av stundens lätthet?

Det är mycket nödvändigare att förlora här i livet än att förvärva. Sädeskornet ger ingen brodd om det icke dör.

Man måste leva utan att förtröttas, se framåt och livnära sig på de levande förråd som glömskan och minnet gemensamt producerar. /Boris Pasternak

söndag 18 november 2007

God poesi


Kan man med några korta ord beskriva vad god poesi är? Finns en absolut objektiv definition? Är det inte så, att det är upp till varje individ att subjektivt bedöma poesi och vara sin egen smakdomare?

Jag menar, det låter sig inte enkelt förklaras. Med förlov sagt: inga enkla och tvärsäkra svar gives här.

Vill man ändå göra ett kortfattat försök, att pröva någonting allmänt och inte särskilt vågat i sammanhanget, skulle det kunna lyda: god poesi berör och skänker andlig tillväxt.

Det tycks ju vara på det viset, att när man väl hittat dit - till en sådan "glänta i tillvaron" - återvänder man gärna gång efter gång utan att platsen låter sig slitas ner. Det är som att uppsöka en särskilt syresatt plats, för att stärka sig med en rejäl dos av frisk luft - eller mera storvulet - för en slags livsuppehållande djupandning.

I det här inlägget, med rubriken god poesi, framträder en av de allra största svenska diktarna genom tiderna - Erik Johan Stagnelius 1793 - 1823.

Citat från Sällskapet Erik Johan Stagnelii vänners hemsida:

Expressen bad 100 kulturpersonligheter att lista de tre bästa dikterna på svenska språket. Vinnare blev Erik Johan Stagnelius och dikten "Vän i förödelsens stund”.


Expressens kulturchef Per Svensson skrev bland annat följande om "Vän i förödelsens stund”:


”Det är därför egentligen inte förvånande att det är Stagnelius som blir svaret på frågan: Vem har skrivit Sveriges bästa dikt? Det är hjärtat som formulerar svaret. Ändå är det förstås en smula anmärkningsvärt att en stor panel av kunniga, professionella litteraturläsare (författare, kritiker, litteraturvetare) i så hög grad lyfter fram poesi med stuck och spröjsar i stället för den modernistiska lyrik som länge var den svenska litteraturhistoriens stolthet. Romantiken är uppenbarligen litteraturens motsvarighet till sekelskiftesvillan med kakelugnar. Det är dit man flyttar om man själv får välja”.


Vän, i förödelsens stund


Vän, i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då? - Vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? -
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: "Bliven!" -
och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.


porträtt: Stagnelius av J.A Wetterberg

lördag 17 november 2007

Silhuetter


Stockholm, juli-07

Blomning



(våren-07)

torsdag 15 november 2007

En smaksak


Tycker du eller dina vänner att du har god smak? Eller är du betraktad som typen med dålig smak? I så fall, här finns hjälp av Niklas Rådström, som reder ut begreppen och försvarar den dåliga smaken:

Vi talar om god och dålig smak. God smak har den vars smak är lika bra, eller kanske ännu hellre bättre än vår egen. Dålig smak har den som inte förstår bättre än att tycka om sådant som vi vet att man inte borde tycka om. God och dålig smak går inte att förknippa med fult och vackert, rätt eller fel. Sådant bryr sig smaken inte om. Smaken nöjer sig med vad som är passande.

Den goda smaken är alltid allmänning, ansad och överblickbar. Den dåliga smaken däremot är vår egen gåta, ett smultronställe vid en glömd glänta i skogen, ett gömt rum i vår stilfullt möblerade lägenhet. Den goda smaken odlar vi inte bara till försvar för det som är riktigt och vackert, utan lika ofta av lättja, leda eller rädsla. Den dåliga smaken omfamnar vi av varm berusning och trofast kärlek, och på grund av det där som ingen vet.


Niklas Rådström

(foto: nov-07)

tisdag 13 november 2007

En sjöfarares fönster




Här, på Köpmangatan 3 i Gamla Stan, har Ragnar Zedell sin antikhandel sedan många år. Här finns ett myller av vackra ting, skön konst och god litteratur, det mesta med relation till hav och sjöfart.

För den som gillar nautica är detta en fantastisk skattkammare. Helt underbar! Hit måste man komma när man strosar runt i den gamla grändstaden.

Efter visningen


Konst, galleri, vernissage, blombukett, chips, godis, frukt, juice och andra drycker är ett koncept, som går hem hos konstvänner. Med stort nöje, glädje och nyfikenhet kombineras konstrundor efter intresse, helg efter helg.

Och jag har en känsla av att köpintresset har ökat. Konstmarknaden är het igen, så där lekmannamässigt bedömt. Ser hur publiktillströmningen ökar i Stockholms innerstad (och tror att förbrukningen av nämnda ingredienser i allmänhet är större än den något återhållsamma här på bilden).

Här verkade man också ha lämnat lokalen i all hast. De röda prickarna på väggen berättar ändå om sålda alster. (Tyvärr känner jag inte konstnärens namn).

Genom luften.....


....flög de bort med löfte om mygg och knott (eller med nordbons dröm om Söderns eviga sommar).

(foto: keramiska svalor nov -07)

måndag 12 november 2007

Tillit till världen


Ur Imre Kertész självbiografiska bok Dossier K - om betydelsen av den tillit man hyser till världen:

Du vet, det är inte så lätt att ta ifrån en fjortonårig pojke livslusten..... Det finns något i honom.... en ofördärvad naivitet som skyddar honom från känslan av total prisgivenhet och total hopplöshet.
/..../ Jag föreställde mig helt enkelt att det var vuxenvärldens plikt att rädda mig härifrån och se till att jag kom hem oskadd. Jag tror fullt och fast att det är denna barnsliga tillit som jag har att tacka för min räddning.


(Kertész överlevde dödslägren Buchenwald och Auschwitz som ung pojke).

Hur behålla denna barndomens skatt - tilliten till världen - genom livet?

(foto: 11 nov -07)

söndag 11 november 2007

En ny Högfeldtbok



Plockade bland gamla böcker idag och fick upp några härliga bilder ur Robert Högfeldts "En ny Högfeldtbok" utgiven 1943. Boken innehåller 36 blad, där konstnärens underfundiga humor kommer till uttryck.

Här: De fyra temperamenten och Trädgårdsmästaren

lördag 10 november 2007

Isnätter


Sedan månader tillbaka har vi vidtagit förberedelser som inför ett stort avsked. Vi har nu endast några dagar kvar med vår trädgård.

Och nu borrar novembers isnätter ett hål rakt genom hjärtat.

Och snön kom i natt.

Osip Mandelstam inledde en av sina dikter från Sibiriens köldhålor med orden: "Rosen fryser i snön". Jag har länge burit hans ord i mitt hjärta.

(foto: 10 november, 2007)

torsdag 8 november 2007

Utan titel

Ledartröjan

Enstaka föremål förblir viktiga.
Jag minns tävlingscyklisten
som under cellgiftsbehandlingen
hängde upp sin ledartröja på en galge i fönstret.


Carl-Magnus Stolt

onsdag 7 november 2007

Ljusningen


Det finns mitt i skogen
en oväntad glänta
som bara kan hittas
av den som gått vilse


Tomas Tranströmer


(målning: Ivan Shishkin)

tisdag 6 november 2007

Att bygga sig en strutgran


Här vid Tullhus 2 på Skeppsbron pågår ett jättelikt marknadsföringsprojekt - uppförandet av Stenbecks Disneyjulgran. Och det har blivit tradition inför det årliga Disneytime..., f'låt julhögtiden. Byggnationstid ungefär 4 veckor. Nedmontering 4 dagar.

Dekorationen, som utgörs av glitter, kulörta kulor och färgglada paket fästes stilenligt i de fastmonterade grenarna. Den karaktäristiska jämna strutformen erhålles genom användningen av noggrannt uppmätta och för ändamålet speciellt utvalda grenar. Slutprodukt: en illuminerad rese, som väcker känslor...., strutgranen lär vara uppskattad av stockholmarna.

Disneytime varar lagom fram till tjugondedag Knut.

måndag 5 november 2007

Vart tog en slät kopp kaffe vägen?


Slank in på en kaffeservering (mossigt uttryck det där!) imorse. Tycker ändå inte att "coffea-house" passar in just på den här lokalen.

Hade svårt att bestämma mig för om miljön var mysig eller inte när jag satt där med min macchiato...... (drack alltid en slät kopp kaffe förr).

Det är ju så trendigt nuförtiden i coffea house-branschen. Känner alltid en viss osäkerhet i den där stunden när jag har klivit över tröskeln och skall göra min beställning. Skall det vara en espresso, cappuccino, latte, macchiato, doppio, freddo eller någonting annat av det rika utbudet? Hjärnan och vanemänniskan säger: en slät kopp kaffe. Men nyfikenheten och trendnisse överröstar och säger: en macchiato. Och då blir det så.... Ja, ja men gott var det!

Frågorna om atmosfär och inredning hängde dock kvar som obesvarade. Är det skitigt och slitet eller är det bara en vass trendnisse som haft leklusten och varit skapande?

söndag 4 november 2007

Läsa böcker


Sjöfolk är kända för att vara flitiga bokläsare - sjömannen läser i genomsnitt 3,3 böcker per månad, vilket innebär betydligt fler än svensken i allmänhet.

Svenska Sjömansbiblioteket, som del av Handelsflottans kultur- och fritidsråd, sörjer för tillgången av litteratur ombord i fartygen.

Så här har författaren och f.d. sjömannen Ove Allansson beskrivit bokintresset:

Läsa böcker
är lika nödvändigt som att andas.
Jag har i decennier rest vattenklotet runt
som sjöman, en av havets arbetare
jag är läsenär, har i dubbel mening
berest världen, läst mig vattenklotet runt
berikat mitt vetande och haft nöje av
reseskildringar, romaner, novellsamlingar,
diktsamlingar och faktaböcker.
Jag avgör själv
vad som är bra böcker, läser inget jag
tycker är skit. Varför ska jag använda
mitt huvud som en slaskspann?


(citatet ur: "Sjöliv"/Ove Allansson, 2006)
(foto: the Tall Ships' Races, Stockholm, 2007)

lördag 3 november 2007

Och tiden går....


... och "där står jag, där går jag och talar och tänker och väntar vad världen till människan skänker".

Bild: JH 5 år, 2001

Nu börjar det.....


Christmas shopping - köp en Buddha! Årets julklapp?

(foto: Indiska, Södertälje)

Jordens öga


Utdrag ur Jordens öga/Rolf Edberg
(utgiven som julhälsning 1989):

Tjärnen sluter inte sitt öga när natten kommer. Det står vidöppet och riktat mot natthimlen.

Böj dig och se. Det finn stjärnor i källan.
Harry Martinson



(ill. Jörgen Zetterquist)

Tjärnen

torsdag 1 november 2007

Gläntan


Det finns en glänta. Ja, det finns flera. Absolut. Och det finns en särskild Glänta, en solöppen Glänta som slår upp en helt annan färg.

Kanske ligger Gläntan under en särskild himmel och har sitt eget ljus härav. Andrum är ett ord, som anmäler sig. Jordisk, ett annat.

onsdag 31 oktober 2007

Skogens tid är långsam


Skogstjärnar
alla dessa hemlighetsfulla
mörka skogsögon
Namnlösa
djupt inkarnerade i tassemarker

Och hos skogsfolk

Spång


Spång - och idag kom frosten.
Det har något med saken att göra, men vad?

tisdag 30 oktober 2007

Regn över tid och rum

Vintertid. Tidig måndagmorgon. Täta regnsjoken kastar hit och dit över åkerfälten. Bilradion pumpar tunga rytmer - Purple rain med Prince & the Revolution. In i husvärmen. Arbete. Arbete. Ihållande regn hela dagen. Framåt mörka kvällen, fortsatt regn. Regn.....

Regn över tid och rum. Gör en resa i tid och rum - åren 1838-39 befann sig Fredric Chopin med sin kvinna, författaren George Sand i Valldemosa på Mallorca. Chopin hade fått sin dom, han var obotligt lungsjuk och sökte rekreation i Mallorcas bergstrakter men vintern 1839 skulle bli ovanligt kall och regnig. Häftiga störtskurar och vindar gjorde deras tre rum i klostret fuktiga och dragiga. Och Chopin hostade och hostade. Trots det lyckades han fullborda alla sina 24 preludier på Mallorca.

Det kanske allra mest kända musikstycket - nr 15, op. 28 - kom efter hans död att bli mera känt under "Regndroppspreludiet".

måndag 29 oktober 2007

De stora heligheterna


Detalj ur takmålningen Adams skapelse, Sixtinska kapellet, Vatikanen.

I fyra år (1508 - 1512) varade Michelangelos oerhört ansträngande arbete med Genesis skapelsen. I princip ensam, ständigt liggande på rygg uppe på byggnadsställningarna, högt uppe under Sixtinska kapellets tak, skapade han världens mest beundrade målningar. Allhelgonadagen 1512 firades invigningen.

Enligt renässansens konstnärsbiograf Giorgio Vasari brukade den koleriske och befallande påven Julius II - Guds ställföreträdare på Jorden enligt katolicismen - ofta säga till Michelangelo att han skulle rikta kapellet med lite mera färger och guld - det såg fattigt ut.

Michelangelo svarade helt ödmjukt: "Helige Fader! På den tiden buro människorna icke guld och de personligheter jag framställt voro fattiga men heliga män, som föraktade rikedomen!"

lördag 27 oktober 2007

De små heligheterna


Vilken dold kod eller "helighet" finns inympad i en gammal konsertbiljett?

Låt oss säga, någon har förvarat biljetten i plånboken i mer än 14 år. Den har överlevt flera utslitna plånböcker och den är med i de nya varje gång en utsliten blir utbytt. Visst, det kan ses som både löjligt och barnsligt men samtidigt representerar biljetten privat något oerhört värdefullt, något oförstörbart. Den är nästan helig.

När de "stora heligheterna" attraherar allt färre i det moderna samhället bygger vi istället privata eller "små heligheter" - inre psykiska världar, som motvikt till livets triviala vardagligheter. Något vi laddar med styrka och något som är okränkbart, skapat i kretsen av familjen eller annan gemenskap, i kontakt med naturen, hembygden eller helt individuellt. Heligheten tycks vara en "känsla" som människor erfar, individuellt eller i grupp (O. Wikström).

Mot bakgrund av detta, en så omfattande flora av heligheter, är det inte underligt att den omtalade och förpestande kränktsjukan alltmer breder ut sig.

(Endast för kalenderbitare: Ulf Lundell spelade "Isabella" som extranummer den där gången -93).

fredag 26 oktober 2007

Senhöst


Senhöst -
en ensam stol väntar
på den som skall komma


Arima Akito (f. 1930)

Allting har sin stund


Här i det gamla körsbärsträdet bodde en gång en svartvit flugsnappare. Han kom i maj. Bråkade, sjung och rumsterade. Tystnade tidigt och drog bort som en kort och oavslutad färgdikt.

Nu i utkanten av oktober har vi istället tystnaden och strax intill raden av bokträd, som dagligen brakar iväg sitt fyrverkeri.

Allting har sin stund.

torsdag 25 oktober 2007

Den lyckliges väg

Egentligen tvekade jag något inledningsvis, att länka till den här musikvideon, pga den usla ljudupptagningen. Men själva tilltaget, att tonsätta dikter av Pär Lagerkvist, gör mig oerhört glad. Sedan är ju Bo Sundström och Frida Öhrn stundtals mycket bra.

Jag flaggar därför gärna för den här musikupplevelsen. Spelningen på Reisen är både charmig och befriande flärdfri - oerhört långt från glitter och glamour. Det är vackert så!

Från CD:n plockar jag ut mina favoriter:

Det är vackrast när det skymmer
Jag har gått inunder stjärnor
Det goda, varma skenet
Det blir vackert där du går
Som ett blommande mandelträd

onsdag 24 oktober 2007

Valet


Sedan länge gäller valet, ser du,
att göra sig blind eller att bli seende.

måndag 22 oktober 2007

Ett träd och en trädgård



Just innan skymningen faller över vår trädgård sänder dagen ut sitt sista ljus i en energisk kraftmätning mot mörkret. Så här dags på dygnet är utgången lika förutsägbar som en usel thriller men för en kort stund bränner solen intensivt i barken och lönnens krona slår ut i lågor.....

Det är det enskilda trädet man fäster sig vid. Det ägnades en hel del omsorg åt det gamla vårdträdet för några år sedan när en arborist med blick för saken arbetade sig igenom grenverket och skapade balans åt trädet. Nu står lönnen där som en väldig lampkrona i höstkvällen.

Det är uppbrott i luften, om en månad går flyttlasset till miljonstaden. Det stora vemodet kommer krypande.... Det börjar bli dags att ta avsked från en trädgård. I tio år växte vi tillsammans.... Några rader ur lyriken får ge ord åt känslan.

"En sång till min trädgård"

Jag vill vara en stund i min trädgård
innan den går.
Jag vill fånga dess doft i ett tonfall
ett ord, en förtrollning.
Jag vill stilla bereda mig själv
på dess avsked. Vi vet ju
att avskedet kommer.

.../..

Jag vill dröja i minnet en stund, medan värmen är kvar
innan tiden är inne, och trädgården säger farväl.


Björn von Rosen

söndag 21 oktober 2007

Den nordiska björkskogen


När den nordiska björkskogen nu långsamt låter sig avlövas (åtminstone i Sörmland) står träden vitstammiga och lyser upp, som idag, en gråmulen oktoberdag. Jag tar fram Artur Lundkvists "trädpredikan" och läser:

"Lövfällning är ett avsked, ett sorgespel, som tilldrar sig i en förrädisk prakt av färgglädje och flammande effekter, ett slocknande som ter sig som ett upplågande.

De förgängliga, offrade löven har en kort tid varit en del av trädet och dess vilja till växt, ja, dess främsta glädje och stolthet. De fullföljer nu sin uppgift genom att försvinna...".


Björken - Norrlands skönhetsträd - som med sin vitstammighet lyser upp det nordiska landskapet i ett bälte, som sträcker sig bort genom Ryssland, är det träd, som oftast varit föremål för en banalisering i avbildningen, ungefär på samma vis som den simmande vita svanen i en skogssjö. Båda lika högt älskade för sin skönhet.

Det är nog så att björken till och med upptar en alldeles särskilt upphöjd plats i den nordiska folksjälen. Som kanske inget annat träd ingår björken med sin ljusa lövprakt om våren och sommaren i vår längtansfyllda bild av sommartid och ljus.

lördag 20 oktober 2007

Den tjugonde oktober - ett år


Steg för steg, sekund för sekund
nalkas vi vår förvandlings stund.

Bo Setterlind

Stad i förvandling



Från livlig innerhamn till sober utemiljö....

Övre bilden: Sannegårdskajen i Göteborg, 1970-talet - en betydande innerhamn för mindre tonnage

Nedre bilden: Sannegårdskajen i Göteborg, 2000-talet - utemiljö, torgytor, gångstråk, bostäder.

fredag 19 oktober 2007

Var är vackrast när det skymmer?


Om någonting är vackrare än hamnen i dagsljus så är det hamnen i kvällsljus..... GHT 1945.

(foto: Sjöfartsmuseet i Göteborg)

Också en mästare.....


.....och den populäraste. Svenska folket fick en gång välja den populäraste fågeln. Koltrasten vann. Och det är inte att undra på, alla älskar höra de ljuva tonerna från en hög grantopp i en ljus vårskymning. Det händer verkligen någonting med andningen, som Brita von Rosen nämner i sin och Björns underbara lilla bok "Fåglarna kring huset", som finns hos välsorterade antikvariat. En jättefin presentbok!

(bild: Björn von Rosen/Ekot av ett horn)

tisdag 16 oktober 2007

Bland mästare



Ingmar Bergman: Sommaren med Monika - naturmystik, längtan, ljus, livslust, åtrå, äventyr,livsbejakelse, sorglöshet, närhet, sinnlighet, kärlek, frihet, naturbarn.....naturkraft och själabot m.m.

Götaverken


Efter en rad inlägg om dofter, tehus, stillhet och bortvirvlande höstlöv känns det angeläget att återvända till grunden - back to basic!

En osentimental och rå varvsbild från ett gråmulet Göteborg - min älskade barndoms- och ungdomsstad - får återställa balansen. Kontrasten suger!

(foto: maj-07)

måndag 15 oktober 2007

Tehuset - ett politiskt hus


Det är eftersäsong. I Kungsträdgården, vid ett igenlåst tehus dit ingen längre kommer, låter sig höstlöven med jämnmod strös med vinden.

Hit, i hjärtat av Stockholm, når inte den moderna brådskan för närvarande. Oktober månad erbjuder stillhet och fridfull ro på platsen.

Under sommarmånaderna är det helt annorlunda här, uteserveringen lockar mängder av besökare. Utsikten mot det Kungliga Slottet och Strömmen är magnifik.

Men platsen är också historisk mark - modern historia. Läs här om den dramatiska striden, som stod under almarna kring tehuset i Kungsträdgården år 1971.

Några axplock: ( hämtat ur Dan Hallemars artikel, som refererar till Anders Gullberg och hans bok City - drömmen om ett nytt hjärta samt Daniel Helldéns avhandling Demokratin utmanas).

"Almstriden blev en vattendelare i svensk efterkrigspolitik......., striden utlöste oerhörda krafter och kanaliserade ett långvarigt och utbrett missnöje som tidigare inte fått mycket påtagligt genomslag. En lång era av hög och tilltagande maktkoncentration inom stadsbyggandet avbröts.

De som drabbades hårdast av almstridens symbolladdning var det socialdemokratiska partiet. Med sitt långa maktinnehav och med sin betongfrontfigur i Stockholm, Hjalmar Mehr. Hjalmar Mehr var oemottaglig för kritik och såg striden som "en kulturrevolution som hotade att slå sönder partisystemet",
skriver Anders Gullberg.

söndag 14 oktober 2007

Doften av hav



Detta är uppmuntrande!

Galleri Puckeln, Hornsgatan 26, Stockholm ställer f.n. ut verk av marinmålaren Stig Fyring.