Damen med enhörningen

Det här är inte en rapport i konsthistoria. Det handlar om omedelbara upplevelser i samband med ett möte, som jag var helt oförberedd på. Ett möte, som skulle komma att beröra mig för lång tid framöver.

Så här efteråt, när jag blickar tillbaka på de månader, som har passerat sedan den där eftermiddagen i Paris, så är det märkligt att jag inte har lyckats komma åt skälen till varför jag fortfarande är så uppfylld av mötet.

En del efterforskning har jag gjort under tiden, för att sortera i det gåtfulla sammanhanget men det har egentligen bara fört mig ännu närmare frågan: vad var det som hände mig?

Jag hade redan tillbringat någon timma i medeltidsmuséets trappor och salar, tagit del av de talrika samlingarna av religiösa föremål, som trängdes i montrar och vitrinskåp - krucifix, relikskrin, halskedjor, kandelabrar, kräklor och altarskåp. Alla tillverkade av fantastiskt skickliga hantverkare. Ändå var jag snart övermätt. Det gick inte att blunda, för att utställningen genom alla kyrkoobjekten framstod som en seg manifestation av den katolska kyrkans månghundraåriga maktställning. En dominans och ett inflytande, som givit folket själva livsluften i tiden. Bejakad eller motvilligt accepterad. Mera sällan avvisad.

Tyngd av detta allvar fortsatte jag in i ett nästan helt mörkerlagt rum. Ett ovalt rum, som saknade fönster. Längs väggarna hängde sex stora gobelänger, som nådde från taket ned till golvet. De var belysta av spotlights.

Några stolar fanns i mitten av det ovala rummet. Tre-fyra andra besökare viskade lågmält och rörde sig med vördnadsfull respekt i mörkret. Jag satte mig ned och förvånades av en slags omedelbar närvaro i rummet. Inför den överväldigande och oväntade upplevelsen av de sex världsberömda gobelängerna från 1400-talet - Damen med enhörningen - stod jag handfallen.....

Berättelsen är inte slut här men behöver knappast mer offentlighet, utom att ur den ensamhet, som mötet med varje konstverk måste innebära, kliver ibland ett sällskap fram. Och den här gången är det ett gott sällskap att vistas i. Det är utvecklande.

Författaren Carl-Johan Malmberg uttrycker det: "Inte bara andra människor utan också konstverk håller oss sällskap i livet: de talar till oss, berikar oss, visar oss andra världar än dem vi har omkring oss".