En solig dag - 31 aug. kl 07.53.58

Det är sensommarsverige och jag har varit i templet och jag har lämnat kyrkogårdsgruset. Det är högt till himlen och här finns inget som tynger. Det är sällsamt vackert och snart kommer jordfärgerna att djupna.

Här

Och plötsligt är det afton

Var och en står ensam på jordens hjärta
genomborrad av en solstråle -
och plötsligt är det afton.
Salvatore Quasimodo

Försommar i grändstaden

Det är en tidig försommarmorgon i Gamla Stan. Handlarna har lövat i gränderna och ännu har flanören den gamla grändstaden för sig själv. Snart kommer den att intas av turismen.

Stigen

Stigen - som en liten bit är kantad av stigfinnare - böjer strax av nedåt höger och upphör tillfälligt i en backe ner mot en grusplan. På den andra sidan av grusplanen tar sig stigen in i storskogen.

Stigen löper sedan längs en åsrygg och viker så småningom av mot en skogsglänta och går sedan rakt igenom en kohage. Den upphör till slut vid en insjö.

Åratal av nötning i samma spår skriver en historia om hur bygdens folk har vandrat här förut, om hur stigen förbinder generation efter generation. Det känns tryggt med sådana förbindelser i landskapet.

Väg och växande

Bege sig på vandring. Igenom ljusschakten. Igenom mörkret. Våga stångas. Inte ge upp. Väg och växande.

Patinans poesi

Genom lager av rost och sot, slitage och färgnyanser öppnar här
en gammal kakelugnslucka från 1700-talet en berättelse om tingens kosmos - för den som tar sig tid.

Solfångare

Bilden är från ifjol. Då skrev jag: Sommaren i år står och kippar efter regn. Jorden är hård och torr. Meteorologerna lovar enstaka skurar. Avlägset mullrar åskan. Katten dåsar lojt i skuggan. Humlorna räddas ur vattentunnan.

Att sommaren 2007 blev en helt annan historia har vi färskt i minne.

Tidens avtryck

Patina är för tingen vad personligheten är för människan, har det sagts.

I Japan anses att tiden har förmåga att förklara tingens väsen. Japanerna tycker därför att det finns en speciell charm i det som vittnar om hög ålder och alla de tecken som visar på hög ålder kallas saba - verklig patina, tidens avtryck.

Lafayette - 40, blvd Haussmann

Svartmangatan 10

Se framåt genom att titta bakåt

Biotherm, Decleor, Lancome, Hugo Boss, Shiseido, Clinique, Clarins, Armani, Givenchy, Zirh, 4V00, Recipe

Fuktlotioner och peelingkrämer, solpuder, smink, foundation, ögonkrämer och dagkrämer, ansiktsbehandling.... Bara för kvinnor? Nej, inte alls. Männen har snabbt blivit den nya målgruppen för skönhetsbranschen. Var tredje man under trettiofem byter hårfärg.

"Ska man komma någonstans måste man ta hand om sitt utseende".
Bob och Karl.

"Säger man åt en man att han behöver gå på ansiktsbehandling var fjärde eller var sjätte vecka, så gör han det".
Anna-Karin G, rektor på Privatskolan för hudvård och kosmetik i Stockholm.

"Vi lever i en visuell kultur, en kultur där bilden och ytan får ett allt starkare genomslag".

"Har det blivit könsneutralt att vara omvårdande kan det bli könsneutralt att vara en upppiffad person".
Philip W etnolog

Biotherm, Decleor, Lancome, Hugo Boss, Shiseido, Clinique, Clarins, Armani, Givenchy, Zirh, 4V00, Recipe m.m.m.m.m.m...........alla ansvarar i fortsättningen för att man inte behöver tappa ansiktet.

Berget

Titta, du är 14 år och du hänger över jorden i en linbana. Du ser ett somrigt Garmisch under dig.

Det ligger en ocean av tid mellan nu och då men du kom dig aldrig för att återvända, trots att du påmindes praktiskt taget varje år om byn..... vid Nyårsdagens backhoppningar i TV.

Sven Plex Pettersson brukade prata om duktiga österrikare och finnar, som vräkte sig ut över hanget men du varken hörde eller brydde dig om backhoppare. Istället sökte du alltid i minnet efter ett litet familjepensionat. Och du fann det alltid mitt i byn, framsprunget ur samma ljusa och soliga trädgårdsmorgon, med samma söta jordgubbsmarmelad och nybakade brotstücken. Och föräldrarna under rosenbågarna.

Mitt i blickfånget reste sig Zugspitze. Och stod där på något sätt redan från början som ett monument - väldig, hög och skrämmande vacker. Majestätisk skulle jag säga.

Det skulle komma andra tider - utan Plex.

Papillon

Papillon - Butterfly - Schmetterling

Sommerfugl - Fjäril

Konstens uppgift - 10 definitioner

Andrey Tarkovskiy: konstens uppgift är att förklara för konstnären själv och för omgivningen vad människan lever för, vad hennes tillvaro har för mening. Att försöka förklara för människor varför de har hamnat på denna planet; och om inte förklara, så åtminstone ställa frågan.

Bob Hansson: konstens uppgift är att bekräfta hoppet och erbjuda tröst och identifikation.

Lars O Ericsson: konstens uppgift är att visa det som ingen vill se.

Oscar Wilde: konstens uppgift är att visa det sköna.

Roy Friberg: konstens uppgift är att ge oss nya ögon.

Knut Jaensson: konstens uppgift är att nå fram till den direkta upplevelsen av livet tvärs genom allt bråte av schabloner och allmänna meningar.

Roy Andersson: konstens uppgift är att oroa och trösta.

Johan Croneman: konstens uppgift är inte att i första hand förklara, snarare formulera.

Orlan: konstens uppgift är att förändra oss, att uppröra, konsten måste ta risker, måste våga vara avvikande, ett av mina budord är: kom ihåg framtiden!

S'klovskiy: konstens uppgift är främmandegöring, att tillintetgöra den automatisering som drabbar vår dagliga uppfattning av verkligheten. I vardagens avtrubbbning rinner livet förbi som om det aldrig varit. Konstens uppgift är att lära oss att se föremålen igen.

September med en halvfrusen lättnad i luften

Vi lever i en höghastighetstid. Kraven på ett meningsfullt liv varierar från människa till människa. Några ställer krav på livet via den politiska kampen. Andra ser kanske möjligheterna i en lysande tjänstemannakarriär medan somliga finner sammanhangen genom något så näraliggande som att leda hem arbetshästen från sommarhagen.

Vi närmar oss september månad med den där halvfrusna lättnaden i luften, som Harry Martinson har skrivit om och jag kan inte låta bli att tänka på Bernt och hans hästar. Livets snirklande vägar har fört honom och hans kvinna till ett liten sörmländsk gård där jorden huvudsakligen brukas och djuren hålles som förr. Rytmen blir annorlunda, säger Bernt. Livsstilen och traditionerna är en del av det nedärvda.

Det miljöengagerade arbetet har prisats av Naturskyddsföreningen, där framförallt det fantastiska samarbetet mellan människa och häst har uppmärksammats. Det sägs hur viktigt det är att den här sortens gårdar och engagemang finns kvar, så att omistliga kunskaper inte går förlorade.

När man betraktar ett stycke jord av det här slaget, så tycks det som om något angeläget vill tala till oss från svunna tider. Kanske handlar det om att finna tid och söka ro i en skön miljö? Kanske om något så eftertraktat som att hitta ett rum för själen?

Gärna föreställer jag mig hur Bernt i september månad håller in hästarna en stund på hemvägen, lyssnar in stillheten och ser andedräkten tydlig och bolmig i en luft som hör hösten till.

L'Inconnue de la Seine

Ett av fotografierna, en ung kvinnas ansikte, avvek tydligt från de övriga när jag gick igenom en stor bunt gamla familjebilder för en tid sedan. Bilden var avsänd som vykort med poststämpel 1927 och jag ville veta vem hon var. Jag började leta efter uppgifter och förstod att bilden föreställer L'Inconnue de la Seine - Den okända från Seine.

Historien kring hennes öde var oerhört uppmärksammad kring förra sekelskiftet och växte till legenden om den unga och olyckliga blomsterflickan, som drunknade i floden Seine. Det gåtfulla och fridfulla leendet ingick i mytbildningen kring hennes öde. Hade hon sett någonting? Visste hon någonting i dödsögonblicket?

Kroppen hade påträffats flytande i Seine någon gång i slutet av 1800-talet och den unga kvinnan blev efter sin död något av en kultfigur i Europa. Bilden visar dödsmasken, som någon drog på bårhuset och kopior av dödsmasken lär sedan ha hängt i mångas privata hem.

Det fridfulla leendet, skönheten och hennes okända identitet lockade många författare att skriva om henne. Man gjorde bl.a. jämförelser med Mona Lisas leende.

Ivar-Lo Johansson gjorde en resa till Paris, för att försöka utröna bakgrunden till legenden och den historiska verkligheten. Om detta går att läsa i hans verk Passionerna (Den okända från Seine).

Idag upplever vi nog dåtidens stora intresse för dödsmasken som något makaber men vi får inte glömma att vi idag betraktar de historiska händelserna ur ett helt annat tidsperspektiv. Tiden kring det förra sekelskiftet var dessutom fylld av omvälvande rörelseriktningar.

Rosettfönster

Världens två mest fotograferade fönster?

No entrance

Bilturism år 1928

Ur fotoalbumet "Sommerreise 1928 nach Dinard" presenterar jag ytterligare några bilder från bilresan genom Europa.

Färden har gått från Tyskland, via Belgien, till kusten vid Normandie. Vid Mont Saint Michel parkerades bilarna direkt på stranden och besökarna tog sig sedan, precis som dagens turister, till fots upp till klosterkyrkan via byns huvudgata.

Mont Saint Michel är idag Frankrikes näst största turistmål med 3 miljoner besökare per år. Klippön utgör en begränsad yta och personligen skulle jag ha svårt att avskärma mig från denna enorma massturism vid ett eventuellt besök. Det rubbar den nödvändiga känsla av avskildhet, som krävs för en djupare andlig upplevelse. Förmodligen gästades ön av färre besökare år 1928.

På den tredje bilden, från en av Paris utfarter, kantas gatan av ambulerande bensinförsäljare - rullande bensinstationer.

Beggar-woman Mont St Michel 1928

Okänd fotograf: juli 1928

Bilden ingår i ett fotoalbum - Sommerreise 1928 nach Dinard - som jag 1998 påträffade under takpannorna i ett uthus i Sverige.

Flame rouge

Livsrum och krasse

Om jag skulle berätta för dig, som står under krassebladen, om en händelse igår. Det var mitt på dagen och jag hade avbrutit mina vanliga sysslor en stund och tagit mig ut till fälten. En landvik skär in i skogen där jag stod och från kanten såg jag ut över odlingsmarken.

Jag hade tur som inte kommit tidigare på dagen, för brunnsborraren hade packat ihop sina redskap och just farit sin väg. Här var nu alldeles lugnt och stilla. Vinden drog visserligen en aning från fälten men Atlanten, i färd med att bygga monstervågor någonstans, kändes väldigt avlägsen.

Om vi håller oss till landviken, så skall du veta, att sedan igår, mitt på dagen, stiger vattnet ur hundra meters djup också här i landviken. Jag nämner det för dig, eftersom jag känner till din stora kärlek till vattnet och av det skälet att ett läkande livsrum nu kan skapas här åt minst tio människor.

Våra myndigheter kallar dem brukare eller boende, ord du genast skall glömma. Människa är det riktiga ordet, liksom vind, vatten, krasse och hav. Trädgård känner du också till och människorna här kommer säkert att odla sin krasse i trädgården.

Molnet

Giverny

OBS detta är ingen trädgårdsspaning. Lägger bara ut några bilder som kompensation för förra inlägget. Tyckte en stund att ett svart koldamm började sprida sig över bloggen.

Bilderna är från ett besök i Monet´s Giverny - maj 2006 - .

Kolsvart

Ett bortglömt foto föll ur en mapp härom dagen, en bild som måste ha legat i mappen under minst 25 år. Här har vi en koltramp som Harry Martinson diktat om. Fartyget på bilden är ryska ms Lakhta under lossning vid Sannegårdshamnens kol- och kokskaj i Göteborg. Uppgift om årtal saknas.

Sannegårdshamnen invigdes i januari 1914 och var Sveriges största importkaj för kol och koks. Årligen hanterades 1,5 miljoner ton kol vid tiden kring andra världskrigets utbrott. En historisk källa beskriver arbetsmiljön i hamnen på följande vis:

Det fanns kol överallt: i båtar, på kajer och i luften i form av koldamm. Den svarta kolröken var jobbig för alla dem som bodde på Lindholmen. Arbetsmiljön i hamnen var dålig, stoftet yrde från krossverken och hamnarbetarna var helt svarta av sot efter en dags jobb. I slutet av 50-talet tog oljan över kolets uppgift. Kolupplagen försvann och Sannegårdshamnen slutstädades från kol 1977. (Källa: Lundby på Hisingen från istid till nutid av Folke Eriksson).

Idag finns här attraktiva bostadshus med härliga promenadstråk längs kajerna vid Norra älvstranden. En stig leder upp till Sörhallsberget, varifrån man har en fantastisk panoramautsikt ut över det storslagna älvrummet.

Som en favorit i repris citerar jag Harry Martinson igen:

Har ni sett en koltramp

Har ni sett en koltramp komma ur en orkan –
med bräckta bommar, sönderslitna relingar,
bucklig, stånkande, förfelad –
och med en skeppare som är alldeles hes?
Fnysande lägger den till vid den soliga kajen,
utmattad slickande sina sår,
medan ångan tynar i pannorna.
Av Harry Martinson
Ur Spökskepp, 1929

Och där hästen står tar himlen vid

Bara så länge vi brinner.....

Bara så länge vi brinner för något kan något stort bli uträttat. Det räcker inte med ett ljumt intresse......., en gammal sanning, som infrias gång på gång och som till och med har sett imperier falla.

Ungefär så surrade orden och tankarna när jag lämnade slätten och senare gick genom staden. Så såg jag den nedfällda markisen och någonting taggade igång. - Vildrosor & tistlar -. Vilket underbart namn på en blomsterhandel! Slagfärdigt, utmanande och poetiskt.

Vildrosorna - dessa friska och härdiga överlevare med sin enorma blomning och väldoft.
Tistlarna - dessa missaktade överlevnadskonstnärer, som uppkäftigt inte låter sig kuvas.

Vilken kombination! Vildrosor & tistlar - taggigt, vresigt, friskt utmanande men kanske främst ett uttryck för en obändig livsglädje. Där brinner eldar..... och butiken så smakfull. Även grannen instämmer nog diskret.

Den mest perfekta dagen

Det är en solig sommardag i Stockholm och klockan visar 11 i St Jakob. Solsångaren sjunger sin hyllning till solen och människorna rör sig ner mot Strömmen. Waxholmsbolagets skärgårdsbåtar rundar Skeppsholmen med överfulla däck. Turisterna som är kvar i kajtrapporna kisar mot sjön och undrar om det inte är den mest perfekta dagen för sjöliv....., tills mobiltelefonerna rycker dem bort.

Under de stora skeppen

Med blicken fastnaglad i högmastade och välriggade havsseglare drog en miljon människor omkring längs Stockholms kajer under The Tall Ships´ Races 2007.

Rusiga av havskänsla lärde vi oss snabbt namnen på de stora - Sedov, Kruzenshtern, Statsraad Lehmkuhl, Christian Radich, Sörlandet, Gladan och Falken och några till. Briggen Tre Kronor af Stockholm inte bortglömd. Namnet på Mexicos fartyg - Cuauhtémoc - var svårare men folket tog henne till sitt hjärta. Artisteri och sjömanskap ombord gjorde besöket till en sprakande fest.

Under de stora skeppen hukade mindre skeppsbåtar lite i skymundan. Men de är inga ringa ting. Minsann. Själfulla och ibland vackra som om skapade av gudar förtjänar de uppmärksamhet. Här Gladans och Falkens vackra skeppsbåtar.

Vinnare av segling 2; Stockholm-Szczecin: Christian Radich.
Vinnare av Friendship Trophy 2007: Lord Nelson.

Vid floden Seine satte jag mig ned

Vid floden Seine satte jag mig ned. Inte för att gråta där andra gråtit. Nej, jag hade egentligen inget annat ärende än att öppna mitt hjärta - Floden gör en svag böj vid de sju trädens kaj och vinden susade i lövkronorna.

Danish elegance

Keep clear of me......

.......I am manoevering with difficulty

Damen med enhörningen

Det här är inte en rapport i konsthistoria. Det handlar om omedelbara upplevelser i samband med ett möte, som jag var helt oförberedd på. Ett möte, som skulle komma att beröra mig för lång tid framöver.

Så här efteråt, när jag blickar tillbaka på de månader, som har passerat sedan den där eftermiddagen i Paris, så är det märkligt att jag inte har lyckats komma åt skälen till varför jag fortfarande är så uppfylld av mötet.

En del efterforskning har jag gjort under tiden, för att sortera i det gåtfulla sammanhanget men det har egentligen bara fört mig ännu närmare frågan: vad var det som hände mig?

Jag hade redan tillbringat någon timma i medeltidsmuséets trappor och salar, tagit del av de talrika samlingarna av religiösa föremål, som trängdes i montrar och vitrinskåp - krucifix, relikskrin, halskedjor, kandelabrar, kräklor och altarskåp. Alla tillverkade av fantastiskt skickliga hantverkare. Ändå var jag snart övermätt. Det gick inte att blunda, för att utställningen genom alla kyrkoobjekten framstod som en seg manifestation av den katolska kyrkans månghundraåriga maktställning. En dominans och ett inflytande, som givit folket själva livsluften i tiden. Bejakad eller motvilligt accepterad. Mera sällan avvisad.

Tyngd av detta allvar fortsatte jag in i ett nästan helt mörkerlagt rum. Ett ovalt rum, som saknade fönster. Längs väggarna hängde sex stora gobelänger, som nådde från taket ned till golvet. De var belysta av spotlights.

Några stolar fanns i mitten av det ovala rummet. Tre-fyra andra besökare viskade lågmält och rörde sig med vördnadsfull respekt i mörkret. Jag satte mig ned och förvånades av en slags omedelbar närvaro i rummet. Inför den överväldigande och oväntade upplevelsen av de sex världsberömda gobelängerna från 1400-talet - Damen med enhörningen - stod jag handfallen.....

Berättelsen är inte slut här men behöver knappast mer offentlighet, utom att ur den ensamhet, som mötet med varje konstverk måste innebära, kliver ibland ett sällskap fram. Och den här gången är det ett gott sällskap att vistas i. Det är utvecklande.

Författaren Carl-Johan Malmberg uttrycker det: "Inte bara andra människor utan också konstverk håller oss sällskap i livet: de talar till oss, berikar oss, visar oss andra världar än dem vi har omkring oss".

Capitale de la Sardine

Hur förbryllande är det inte med alltihop. Livets storhet består.

De hade kommit någon gång under sommaren 2003 och slagit sig ner längs floden, någon mil inåt landet. De hade ambitiösa planer, de sökte traktens själ.

Alla sköna platser - Le Guilvinec, Loctudy, Locronan, Pont-Aven, Pointe du Raz, Quimper, Concarneau - där vid den gamla världens utposter i Finistère. Många så helt orienterade mot havet, att skulle man öppna en sardinburk, så gjordes det högtidligt vänd mot detta.

Det var ändå först i Douarnenez de nådde sitt mål. Det lilla muséet, folket, hamnen, tidvattnet, bukten, de gröna kullarna. Och över allt - Atlanten.

De behöll en liten del för sig själva. Utgångsdatum: år 2010.

Det kom ett brev....

Det kom ett brev...../..
Det hade hastat natt och dag
utan att vila, för att.../.

Ett mail dimper ned i e-postlådan, från en kär anhörig ute i världen och Pär Lagerkvists underbara dikt från förra århundradet gör sig påmind.

Otidsenligt? Vi lever ju idag trots allt i en annan teknisk tidsålder. Logistiken är en annan. Den långsamma och utdragna färden, som i dikten spänner över dagar och nätter, har idag ersatts av några korta otåliga sekunder, tvärs över jordklotet.

Torsten Ekbom skriver i sin bok Bildstorm. "Även ord har sina öden. De myntas, åldras och dör. I efterhand kan det vara svårt att hitta dem i den väldiga komposthögen av förbrukad historia. Man får ta upp ordet försiktigt och granska det som när en arkeolog putsar sin krukskärva".

Och jag har några sådana krukskärvor - en av dem "Det kom ett brev". Associationen till Lagerkvists dikt känns därför naturlig, trots utvecklingen. De varma och känslofulla bilderna, som flödar fram genom stroferna, berör ett inre rum och orden och bilderna finns där till förfogande. Har funnits där hela tiden. De finns där för att de fyller ett mänskligt behov. Poesi tillhör inte dem som skriver den, utan dem som använder den, sa postiljonen i filmen Il Postino.

Mailets innehåll? Musik ur filmen Il Postino. Tack!

Väggmärke

Historiefakta på husfasad i Gamla Stan, Stockholm.

Sprickor i tiden

Ms Gertrud Bratt - byggd år 1957, Brügge. I tio år seglade fartyget för svenska rederier - hemmahamn Göteborg. Därefter såldes det till ett chilenskt rederi och omdöptes till Carmen. På en resa 1977 mellan Mazatlan - Guaymas strandade fartyget vid Punta San Ignacia, Mexiko. Efter att ha försökt dra loss fartyget och misslyckats, så lämnades det åt sitt öde. Källa: wwww.faktaomfartyg.se

I blyertsteckningen, daterad augusti 1962, ligger hon vid kajen i Töre hamn, Sveriges nordligaste.

Jag frågar mig vad är det som gör att man träffas av en bild. Blir berörd vid första åsynen. I det här fallet av ett fartyg i en lastningshamn - sågade virkespaket, kajstugor och annan kajutrustning. Många skulle nog stryka under på att det inte är något särskilt med bilden. Den saknar skönhet, kanske bedömare skulle mena.

Bilden berör ändå. Men varför? Vad är det som fångar? Händelser i det förgångna? Reminiscenser ur ett djupminne? Någonting i det fördolda som framträder och blir synligt? Svaret är kanske personligt men inte privat så det stör.

Jag förflyttas i tid och rum - till en annan kajlänga i en annan tid. Midsommarafton 1970 - Masthuggskajen, Göteborg. Innerhamnens kajer bågnar av last för utskeppning. Innan helgen är över har sjutton fartyg passerat och jag har haft med dem att göra allihop.

Jag tränger mig ner en stund mellan virkespaketen och äter min lunch. Rasten är kort men ögonblicken etsar sig in. Det är varmt. Älven blandar midsommarljus och dofter från skog och hav.

Bilden hängde tidigare i ett fönster i Gamla Stan. Den öppnar sprickor i tiden...

Seglarnas natt

Det är natt och nu som förr växer berättelsen i lampans sken om sjömanslivet förr. Här berättar Gustav Rudberg - Venmålaren - om en händelse som gjorde starka intryck en natt i Östersjön.

"Jag hade vakten ombord på den lilla skonaren Rita av Hven. Det var månljust med jagande trasiga moln. Då dök där i natten upp en fullriggare.

-Det var en ofantlig skugga som kom, en enorm segelmassa. Det enda man hörde var ett sus, suset från de många seglen, ingenting annat. Inte en människa syntes ombord, inte ett ljus i ventilerna, bara suset i segel, stag och vanter. Den seglade förbi nästan rakt över oss....Och vi, vi dunkade vidare med vår lilla Pentamotor.

-Där fanns säkert trettio-fyrtio människor ombord på den tysta jätten. Den var väl på väg till Australien, skulle jag gissa, runt Goda Hoppsudden eller Kap Horn. Många gånger har jag haft den i tankarna och försökt att i bild återge den ofantliga upplevelsen".
Källa: Målaren Gustav Rudberg

Timmen är sen, det är dags att släcka ljuset - god natt!

Nordlig odyssé

Venedig är en av världens vackraste och mest särpräglade städer med sitt vatten, öar, broar och kanaler. Sublima skuggor tillkommer, som jag nämnde nedan, för att inte tala om palatsen och gränderna. Med sin skönhet tar världsarvsstaden andan ur sin besökare och det är tydligt hur andra kulturstäder runt om i Europa, med mer eller mindre goda förutsättningar, gärna vill jämföra sig med den gamla lagunstaden.

Nordens Venedig har blivit ett slitet och uttjatat epitet i sammanhanget. Klichén används ofta när stadsbilden präglas av just öar, kanaler och broar. Det förekommer ofta i samband med t.ex. Stockholm men också på andra städer. Och det är ett gammalt fenomen, i Stockholms fall spårat ända tillbaka till 1500-talet.

Man borde kanske någon gång hissa seglen och kryssa mot alla dessa sköna platser - angöra alla Nordens Venedig i en enda lång nordlig odyssé. Här är listan för romantiker, seglare och kanalbitare:

Amsterdam
Arendal
Brügge
Emden
Friedrichstadt
Haapsalu
Hamburg
Lübeck
Maryhill
Mikolajki
Papenburg
St Petersburg
Stockholm
Stralsund

Canaletto - Du Venedigs son

Inom bildkonsten är Antonio Canale, Canaletto (1697-1768) den målare som är mest förknippad med Venedig. Han visar oss staden sådan den var omkring 1750.

Genom att avstå från att blanda in sina egna drömmar eller visioner i motivet åstadkommer han en renhet i måleriet, som många konstvänner och konstsamlare jorden runt alltjämt beundrar honom för.

År 2005 ropade en anonym köpare in Canalettos målning av Canal Grande för en rekordsumma motsvarande 250 miljoner kronor vid Sotheby´s i London.

Venedig

Venedig - år 1963 - den första kameran. Jag minns vattnet, palatsen, gränderna, broarna, torgen, kanalerna, båtarna. Den snabba överfarten. Vi kom från Lido di Jesolo.

Långt senare har det sagts mig att ingen annanstans i världen är skuggorna som i Venedig. Det är skäl nog att återvända.

Vändpunkten

Efter några intensiva dagar i Stockholm under förra helgen, 27-30 juli vid The Tall Ships´ Races, fortsatte efterarbetet med att sortera hundratals bilder från evenemanget, varav jag har lagt ut några här på bloggen.

Varje vandring, varje resa har en vändpunkt, en plats där blicken söker åt ett annat håll och vandringen längs just de här kajstråken har också en vändpunkt. En sådan plats är Katarinavägen uppe på Söders höjder. Detta är min vändpunkt. Med panoramautsikt ut över Strömmen, hade tiotusentals åskådare samlats där den 30 juli, för att ta avsked när skeppen kastade loss och gick till havs igen.

Jag delade någon kvadratmeter vid muren på höjden med en äldre dam, som varit på platsen redan två timmar innan Gladan och Falken inledde avseglingen från Skeppsbron. Den mäktiga åsynen av alla flytetygen under oss i farleden gjorde oss upprymda. Hon sa, när hon såg hur jag fotograferade händelserna: och du som får uppleva det en gång till!!

Och så har det varit med bildernas och minnets hjälp men det är dags att gå vidare åt ett annat håll.... och jag börjar att gå med texten ur Kristian Petris bok "Den sista ön":

"Jag bor på ett pensionat vid kajen i Port Stanley, Falklandsöarna. Jag sitter och skriver vid ett bord med havsutsikt. Från glasverandan ser jag skeppen komma och gå. Jag gör en paus då och då för att se ut över vågorna och ett landskap så flackt och färglöst att det tycks växa fram ur molnen, eller från havets lätta dimma....

Jag går ner till hamnen, ut på en träbrygga, för att se en båt kasta loss. Den är på väg till Grytviken i Sydgeorgien. Jag ser båten försvinna mot en ö som jag troligen aldrig skall besöka, annat än i mina fantasier, den glider bort över en nästan spegelblank yta, lämnar mig kvar med en känsla av saknad, att jag förlorat något - som jag i och för sig aldrig haft".