När hon hade nått backens krön kände hon sig överrumplad av de tankar och inre bilder som nu med kraft steg fram inom henne. Styrkan i detta var inget hon kände igen och hon upplevde det som om livet nu ställde kravet på henne, att sammanfoga något slags redovisning av de hjärtefrågor hon burit med sig genom åren. Ja, hon gjorde sig inga anspråk på att en sådan sammanställning skulle gälla för någon annan än för henne själv. Uppgiften var inte formulerad på det viset. Nej, här gällde det endast att tydligt för sig själv sortera bland livets erfarenheter och iakttagelser eller rycka loss vad hon läst om och vad hon lyssnat till i samtal med andra. Det kunde också gälla som något upprörande eller tankeväckande, något som hade ställt henne frågor. Och det var gott nog, tänkte hon. Hon hade inte levt oreflekterat. Nej, i grunden bar hon på en väldig fråga: hur skall man leva? Fanns det något tvärsäkert svar?
"I början hade man inte bara trott att känsla och ett mottagligt medvetande var en förutsättning för att kunna leva riktigt och fullt, utan man hade också haft denna förutsättning. Nu hade man den inte längre. Den känsla man hade kvar var bara ett spöke av den man en gång haft. Man levde på fragment, uppkok, mekaniska efterapningar av vad som varit fullt av betydelse och värme och känsla, men i gengäld slapp man att känslan och förmågan att känna satte krokben för en om man var med om något, i gengäld hade man blivit ganska oemottaglig och skulle väl hålla för vad som helst, och det kanske när allt kom omkring var huvudsaken. Svagheten hade blivit avnött och man hade själv tvingats att hjälpa till att nöta av den, och till svaghet hörde tydligen förmågan att känna och medvetenhet och medlidande och annat man trott på." (citat ur Lars Villius Sjöresa, 1944)
(foto: Sthlm. jan-08)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar