Det blåser en vind......

.....men minnet dör aldrig i våra hjärtan.

Idag har vi en kall och kraftig blåst i Stockholm, snön drar in i de gamla gränderna i Gamla Stan. Det finns ändå människor, som trotsar vädrets makter. Kurar ihop sig och rör sig i det längsta på platser i skydd, försöker få lä. Själv sitter jag någonstans under takåsarna i Gamla Stan och hör vinden tjuta och dra i de gamla husen. Här är tryggt och ombonat.

Det är nu dags att avsluta inläggen här om den judiske apotekaren. Det bästa sättet är att låta honom själv få höras, tänker jag, i hans avslutande betraktelse över den skräckfyllda tid, som kom att få förödande konsekvenser för miljontals människor under 1930- och 40-talen.

Det är 60-tal när apotekaren skriver ner sina minnesbilder och han har som 90-åring levt ett ovanligt långt liv och han har överlevt de hemska mörkeråren. Han skriver:

Tillbaka i Tyskland, i vårt hemland och så älskat över allt, kunde vi inte förstå att en man kunde dyka upp på scenen och förvägra oss vår kärlek till vårt hemland, vår patriotism och vår rätt att existera. Vi kunde inte tro att det inte fanns någon som hade heder och mod att trotsa detta monster. Med fasa såg vi hur de, som vi såg som vänner, helt plötsligt vände om och rusade efter hans falska löften, för att inte missa någonting. Vi kände oss så djupt rotade i hemmets mylla, att vi aldrig kom oss för att ge upp vårt ansvar som sanna tyskar.

Vi ansåg oss som förpliktigade att stå emot, att stå fast och att hålla ut mot alla fiender, helt enkelt för att vi inte hade gjort oss skyldiga till några felaktiga handlingar eller förräderi, och vi var beredda att framlägga bevis för detta när som helst. Vi stannade helt enkelt där vi var, där vår pliktkänsla hade placerat oss. Vi fortsatte att arbeta så länge vi tilläts, och när vi förbjöds att arbeta, kunde vi fortfarande inte förstå att någonting så otänkbart och fullständigt unikt överhuvudtaget kunde hända.

Det fanns varningar från ett fåtal personer, som hade samvetskval och som inte tvekade att visa sig med oss utstötta i det offentliga. Vi bad dem att lämna oss ensamma, för att inte utsätta dem för fara. Vi höll fortfarande ut, vår tro på det goda och sanningen hade ännu inte övergivit oss. Men när våra liv och vår egendom hotades, efter att vi såg att man kränkte och bortsåg från ett århundrades patriotism, efter att folk omkring oss, som inte längre orkade hålla ut, tog livet av sig, då, men först då, förstod också vi att vi blivit befriade från vår plikt.

Först då lämnade vi vårt hemland och inte tidigare. Och de bland oss, som inte kunde göra som vi och som fortfarande trodde på att det rätta och det goda och det sanna i människan inte hade upphört att gälla, gjorde offret. De mötte döden, modigt och med en tro på en bättre värld. Jag tror att dessa människor, som inte ville ge upp sina ideal var mycket bättre människor än oss, som försökte rädda våra liv. Minnet av dem kommer aldrig att dö i våra hjärtan.