Skeptikern

På väg hem ältade han för sig själv det samtal han tidigare under dagen fört med Skeptikern. Det hade nu blivit natt och alla gatorna var tomma, det fanns inte en människa någonstans. Där fanns ett hus och han stannade till.

- Jag tvivlar, hade han sagt till Skeptikern. Men jag tror att jag börjar tro också.
- På vad då?
- Det vet jag inte. På den stora hemligheten, kanske. På att detta jag känner är sant. På kärleken. Jag vet inte riktigt. Jag ser en räddning undan ensamheten och tomheten, och undan alla bedrägliga illusioner, allt prat.
- Farligt, sa Skeptikern. Mycket farligt. Det är farligt att tro överhuvudtaget, och att tro utan att veta vad man tror på är säkert livsfarligt. Är inte allt det här någon sorts kompensation? Tvivla gosse, tvivla! Farväl nu på en tid. Jag kommer snart igen.

Sålunda talade Skeptikern och försvann.

Alla gatorna var tomma i staden.
Natthimlen var mörk och stum över honom.
Han började gå igen.

(citat ur Det förlorade ansiktet/Lars Villius,
foto: Gamla Stan, Sthlm feb -08)