Det var kväll och det hade hunnit bli mörkt. Han hade egentligen gått ut för en promenad neråt stan men de levande ljusen i fönstren hade lockat in honom på en liten kvartersrestaurang vilket var en händelse, som skulle komma att påverka hans sinnesstämning för lång tid framöver. Han kände sig lätt förvirrad och hade att sortera i de tankar och ord som följde på kvällens händelse.
Inne på krogen hade han omedelbart konstaterat hur mycket gäster, som redan fanns i den välfyllda lokalen. Där fanns egentligen bara en ledig stol, vid ett fönsterbord där en gubbe satt ensam. Hans första tanke var att vända om i dörren men han hade fått ett infall av socialt mod och ändrat sig, tagit risken att fråga gubben om det var ok att han slog sig ner vid samma bord.
Genast hade de kommit i samtal efter en överraskande och öppnande fråga.
- Har jag något ansikte? hade han frågat gubben.
- Tja, hade gubben svarat vänligt, tillsynes orubbad av den ovanliga frågan. Jag kan bara se det mycket svagt, men med mig är det något speciellt. Jag tror att nästan alla andra människor ser det. Av vana ser de ansikten där det inga finns.
- Vad är det för något speciellt mer er då?
- Inget annat än att jag är så gammal och kommit så långt att jag kan avgöra sådana saker.
- Det verkar intressant, hade han sagt. Låt höra mer om saken.
- Det är inte alls intressant, sa gubben och jag har ingenting att säga. Människorna har inte kommit långt. De är som barn med sina leksaker och de har utvecklat leksakerna till nära nog fulländning men sig själva inte alls. Jag tycker de skulle bli vuxna någon gång.
- Hur ska det gå till?
- Ja, det vet jag inte. Jag är lika märkt av erfarenheter, sårad av knivar, sliten av excesser och vanor som någon annan. Jag vet inte. Jag tror bara man har en enda skyldighet, mot sig själv och mot andra, den att vara levande. Vi föds med möjligheter till det och ingen vet hur långt man kan nå. Jag vet det inte, men alltför väl känner jag till begränsningens fördömelse. Men genom att vara levande har jag också ibland kunnat ana det gudomliga. Det finns en gudomlig möjlighet hos oss. Vi får inte döda den. Och kärleken är medel och kanske något mer.
- Men jag har en vän som säger att det gudomliga inte finns. Det är inte överensstämmande med förnuftet.
- Men förnuftet, vårt förnuft, är otillräckligt.
- Kanske det, hade han svarat och därefter frågat:
Är det sant att jag har en antydan till ansikte?
- Ja, hade gubben svarat.
(citatet ur Det förlorade ansiktet/Lars Villius
foto: Gamla Stan, Sthlm feb-08)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar