Mälarens vågor rusar in i Saltsjön och förenar sig med Strömmens böljor, som jag skrev häromdagen. Och jag skrev om det stora blå - blått, som havets och himlens färg.
Havet, detta gigantiska tema..., ringas svårligen in som helhet. Målare, poeter eller musiker, som i lyckliga stunder fångat in nyanser av dess skiftningar, inser snart att de funnit bara fragmenten av en mäktig helhet.
Jag talar själv om blått, som havets tilldelade färg. Färgen som egentligen vanligen skiftar i nyanser av blått, grönt och grått, i en levande och föränderlig palett. Lägger man därtill rörelsen, den enorma massan, tyngden, vidden, djupen, kraften, ljudet, mörkret, ljuset.... till känslan av att allt är i ständig förvandling, växer insikten om vår oförmåga att fånga helheten.
Havet inger respekt och väcker stor ödmjukhet, inte minst pga människans litenhet i jämförelse, inte ringhet. Men också av det skälet, att havet i sin kärna bär på hemligheter, möjligheter som vid särskilda tillfällen kan få oss att lyfta en aning med öppna sinnen.
Harry Martinson beskriver här med stor saklighet, inlevelse och öppet poetiskt sinne ett sådant tillfälle:
En kväll hade solnedgången över havet en sällsam färg. Vilken? Han såg det som en utmaning, ett krav på livet, att ta reda på det. Han vadade ut i en vik och grävde med fingrarna i leran tills han fann en liten mussla, Macom baltica. Han öppnade djuret med naglarna, dess mjukdelar gröpte han ur. Då såg han under köttet: de våta skalens insidor hade samma färg som solnedgången över havet.
(foto: Slussen, Sthlm, feb -08)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar