White fleet

Vit som en snö (som det så vackert hette när Jan Troell valde sin ovanliga och poetiska filmtitel)

(foto: Stockholm feb.28 -08)

Efter brådskan

- hastighetsloppet Royal Palace Sprint. Staden vaknade till en ny morgon och historien ställde om och återtog sin medeltida stad. En hård och isande vind hjälpte till att blåsa bort alla spåren efter skidcirkusen, lika hastigt som den kom. Den snabbfotade brådskan kom, sågs, segrade och försvann.

(foto: Stockholm, feb 28 -08)

Lion Guard

(foto: Stockholm feb 28, -08)

Royal Palace Guard

(foto: Stockholm feb 28, -08)

Scaramouche

Historiska kläder - skapade av Scaramouche - Skomakargatan 24, Stockholm.

Jag klädfreak? Nej, absolut inte! Men handens verk - dessa fantastiska, vackra och välgjorda kläder, som är lika vackert exponerade i Gamla Stans historiska miljö, fick mig att tvärstanna. Utsökt, helt enkelt! Scaramouche - en favorit.

(foto: Sthlm feb -08)

Royal Palace Sprint

Lätt regn och stundtals uppehåll, 7-9 plusgrader - där har vi de vädermässiga förutsättningarna för dagens sprintlopp på skidor.

De sportsliga förutsättningarna för loppet, som har status av världscuptävling, går inte vettigt att bedöma för en lekman men den ditforslade snön såg lite märklig ut. Däremot är det inte svårt att ge en stor eloge till arrangörerna av detta vinterevenemang i ett regnigt Stockholm och de tävlande såg i alla fall ut att trivas i den exotiska miljön kring Kungl. Slottet.

H.M. Konung Carl XVI Gustaf förgyllde förstås evenemanget med sin närvaro. Damn good entertainment skulle man kunna säga sammanfattningsvis. Och stort grattis till Norge och Finland, som vann herrfinalen resp. damfinalen. Våra svenska atleter får ladda om för nästa tävlingsomgång i Lahti. Till sist - otroligt bra jobbat av tävlingens inblandade arrangörer. Att innerstaden är igenkorkad halva dagen är smällar man får ta.

(foto: Sthlm 27 feb -08)

Mörker,regn, regn, regn...

...och då kom snön till huvudstaden!

Logistik och teknik fixade en vit (nåja) snösträng i hällande regn runt Kungl Slottet när vädergudarna hade missat poängen. Royal Palace Sprint lockar världseliten till Stockholm idag. Banan mäter 1030 m med stigningar vid Lejonbacken och Slottsbacken. Något märkligt är det väl men mest ett kul spektakel..... med kungen, Kalla och de andra på plats. Och ungarna åkte pulka igår kväll nedför Slottsbacken, det är ju sportlov.

(foto: Myntgatan och Lejonbacken, feb -08)

Vår i luften

Det är vår i luften och det är sportlov i staden. Denna dagen ett liv! Och plötsligt sitter de där - lemurerna - som milda och sorglösa soldyrkare. Skulle man ha blivit en lemur istället? Äta massor av frukt och må bra?

Istället sitter jag själv i lysrörets sken och ägnar mig åt en verksamhetsberättelse - knastertorr och sakligt upplysande om oljebrännare, kompressorer och installerade utrymningslarm. Det är först när det handlar om en ny altantrappa som pulsen stiger, om än med ett uns. En lemur skulle aldrig nöja sig med ett sådant futtigt kameralt liv. Imorgon är det jag som skaffar mig ett liv och inväntar soluppgången........, tänkte jag.

Men det blir visst regn imorgon, hela dagen. Stackars lemurer.

(foto: Skansen 25 feb -08, fotograf JH)

Rebelliska fåglar

En ung rebell har just sänkt en pilsner på en bar vid Medelhavet och skriver ned sin hyllning till en annan rebellisk botgörare.

Vilka rebelliska andar är det frågan om?

Ledtrådar till en eventuell läsare:
Medan den ena fågeln fortfarande har vingar på jorden
sörjer vi den andras död. Dock flyger den fortfarande
bland oss genom musiken.

Stockholm 2008

Klassiska Stockholmsmotiv - ångbåt på Strömmen och brunnen på Stortorget.
Klichéer kan man tänka. Historiska länkar till en vacker stad kan man hellre tänka.

(foton: Sthlm feb -08)

En bar vid havet

Där de satt intill väggen stod den heta sommarluften stilla. De satt i lä och det blåste svagt: flikarna på parasollen fläktade till ibland. De kunde se musikestraden till vänster där en orkester spelade, grusgången som ledde ner till stranden över en grön gräsmatta och havet, sommarblått mellan träden. På gräsmattan stod en fontän: en vattenstråle spred sig i ett paraplyformat glitter. Det lätta plaskandet kom svalkande emot dem. Ute i solen flög måsarna mot den svaga vinden. En servitris kom ut ur baren och fram till bordet.
- En saft med is och en torr martini, sa mannen.

(citat ur Bord för två/Lars Villius
foto: Slussen, Sthlm feb -08)

Livet är en radiobil

Livet är en berg- och dalbana.
Berg- och dalbanan är en tivoliattraktion.
Tivoliattraktionen är en radiobil.
Alltså är livet en radiobil
och krockar med andra på ett tivoli.

Skaffa rejäla stötdämpare!

(foto: Gröna Lund -07)

En gudomlig möjlighet

Det var kväll och det hade hunnit bli mörkt. Han hade egentligen gått ut för en promenad neråt stan men de levande ljusen i fönstren hade lockat in honom på en liten kvartersrestaurang vilket var en händelse, som skulle komma att påverka hans sinnesstämning för lång tid framöver. Han kände sig lätt förvirrad och hade att sortera i de tankar och ord som följde på kvällens händelse.

Inne på krogen hade han omedelbart konstaterat hur mycket gäster, som redan fanns i den välfyllda lokalen. Där fanns egentligen bara en ledig stol, vid ett fönsterbord där en gubbe satt ensam. Hans första tanke var att vända om i dörren men han hade fått ett infall av socialt mod och ändrat sig, tagit risken att fråga gubben om det var ok att han slog sig ner vid samma bord.

Genast hade de kommit i samtal efter en överraskande och öppnande fråga.

- Har jag något ansikte? hade han frågat gubben.
- Tja, hade gubben svarat vänligt, tillsynes orubbad av den ovanliga frågan. Jag kan bara se det mycket svagt, men med mig är det något speciellt. Jag tror att nästan alla andra människor ser det. Av vana ser de ansikten där det inga finns.
- Vad är det för något speciellt mer er då?
- Inget annat än att jag är så gammal och kommit så långt att jag kan avgöra sådana saker.
- Det verkar intressant, hade han sagt. Låt höra mer om saken.
- Det är inte alls intressant, sa gubben och jag har ingenting att säga. Människorna har inte kommit långt. De är som barn med sina leksaker och de har utvecklat leksakerna till nära nog fulländning men sig själva inte alls. Jag tycker de skulle bli vuxna någon gång.
- Hur ska det gå till?
- Ja, det vet jag inte. Jag är lika märkt av erfarenheter, sårad av knivar, sliten av excesser och vanor som någon annan. Jag vet inte. Jag tror bara man har en enda skyldighet, mot sig själv och mot andra, den att vara levande. Vi föds med möjligheter till det och ingen vet hur långt man kan nå. Jag vet det inte, men alltför väl känner jag till begränsningens fördömelse. Men genom att vara levande har jag också ibland kunnat ana det gudomliga. Det finns en gudomlig möjlighet hos oss. Vi får inte döda den. Och kärleken är medel och kanske något mer.
- Men jag har en vän som säger att det gudomliga inte finns. Det är inte överensstämmande med förnuftet.
- Men förnuftet, vårt förnuft, är otillräckligt.
- Kanske det, hade han svarat och därefter frågat:
Är det sant att jag har en antydan till ansikte?
- Ja, hade gubben svarat.

(citatet ur Det förlorade ansiktet/Lars Villius
foto: Gamla Stan, Sthlm feb-08)

Skeptikern

På väg hem ältade han för sig själv det samtal han tidigare under dagen fört med Skeptikern. Det hade nu blivit natt och alla gatorna var tomma, det fanns inte en människa någonstans. Där fanns ett hus och han stannade till.

- Jag tvivlar, hade han sagt till Skeptikern. Men jag tror att jag börjar tro också.
- På vad då?
- Det vet jag inte. På den stora hemligheten, kanske. På att detta jag känner är sant. På kärleken. Jag vet inte riktigt. Jag ser en räddning undan ensamheten och tomheten, och undan alla bedrägliga illusioner, allt prat.
- Farligt, sa Skeptikern. Mycket farligt. Det är farligt att tro överhuvudtaget, och att tro utan att veta vad man tror på är säkert livsfarligt. Är inte allt det här någon sorts kompensation? Tvivla gosse, tvivla! Farväl nu på en tid. Jag kommer snart igen.

Sålunda talade Skeptikern och försvann.

Alla gatorna var tomma i staden.
Natthimlen var mörk och stum över honom.
Han började gå igen.

(citat ur Det förlorade ansiktet/Lars Villius,
foto: Gamla Stan, Sthlm feb -08)

Tankar för dagen

Avlyssnat från Sveriges Radio P1 - Tankar för dagen - den 21 feb., 2008:

Jag vet nånting om hur våld och lust kan ingå en otäck förening. Därför tror jag att jag vet vad jag talar om när jag påstår att unga som alltid har fått allt nu - som aldrig har utvecklat någon tillförlitlig överjagskontroll - tenderar att skapa sig allt extremare behov, som de tillfredsställer genom att allt hänsynslösare överskrida gränser.

För några blir till sist den bästa dagen den då man överskridit det strängaste bland förbud: Du ska icke dräpa
Yrsa Stenius - pressombudsman m.m.

20 feb kl 07.58

(foto: Sörmland )

20 feb kl 06.54

(foto: Skeppsbron Sthlm)

Människosamhälle?

Förr talade man om "industrisamhället". Nu talas det om ”informationssamhället”. Det vore trevligt om vi kunde få ett ”människosamhälle” i stället.

Gunilla Dahlgren - aforistiker

Att vi tycks ha en bit kvar dithän bekräftas av den stora sökmotorn. Googlar man på ”människosamhälle” frågar den: menade du MÄNNISKOSMUGGEL

Eller så har den redan funnit sin synonym.

Livsdaggen

Förundringen inför naturen beskrivs av Harry Martinson:

Vi känna i skogen örtens botaniska verklighet och kanske även dess biokemiska innehåll, men likafullt äro vi i stånd att då och då se dess mysteriösa livsdagg.

Hur bär vi oss åt för att hålla kanalerna öppna? Uppmärksamhet, att kräva uppmärksamhet av oss själva.

Vid backens krön

När hon hade nått backens krön kände hon sig överrumplad av de tankar och inre bilder som nu med kraft steg fram inom henne. Styrkan i detta var inget hon kände igen och hon upplevde det som om livet nu ställde kravet på henne, att sammanfoga något slags redovisning av de hjärtefrågor hon burit med sig genom åren. Ja, hon gjorde sig inga anspråk på att en sådan sammanställning skulle gälla för någon annan än för henne själv. Uppgiften var inte formulerad på det viset. Nej, här gällde det endast att tydligt för sig själv sortera bland livets erfarenheter och iakttagelser eller rycka loss vad hon läst om och vad hon lyssnat till i samtal med andra. Det kunde också gälla som något upprörande eller tankeväckande, något som hade ställt henne frågor. Och det var gott nog, tänkte hon. Hon hade inte levt oreflekterat. Nej, i grunden bar hon på en väldig fråga: hur skall man leva? Fanns det något tvärsäkert svar?

"I början hade man inte bara trott att känsla och ett mottagligt medvetande var en förutsättning för att kunna leva riktigt och fullt, utan man hade också haft denna förutsättning. Nu hade man den inte längre. Den känsla man hade kvar var bara ett spöke av den man en gång haft. Man levde på fragment, uppkok, mekaniska efterapningar av vad som varit fullt av betydelse och värme och känsla, men i gengäld slapp man att känslan och förmågan att känna satte krokben för en om man var med om något, i gengäld hade man blivit ganska oemottaglig och skulle väl hålla för vad som helst, och det kanske när allt kom omkring var huvudsaken. Svagheten hade blivit avnött och man hade själv tvingats att hjälpa till att nöta av den, och till svaghet hörde tydligen förmågan att känna och medvetenhet och medlidande och annat man trott på." (citat ur Lars Villius Sjöresa, 1944)

(foto: Sthlm. jan-08)

King of the hill

(foto: Kungl. Slottet, Stockholm feb -08)

Sjöresa

"Solhettan var kvävande. Jag såg ut över havet och funderade på att gå och sätta mig i skuggan under tältduken och då såg jag hur vattenytan långt in mot land plötsligt mörknade; så blev den vit och sen isgrön under det vita. Vinden närmade sig hastigt och kom snart sval över däcket. Fastlandets smala blådisiga band försvann mer och mer i fjärran.

En man som satt bredvid mig hade en grå reseradio i knäet. Han satt och lyssnade på en tysk frontrapport en stund, sen kom ett par tre marscher, alla lika pampiga, och så fortsatte det med en översikt av läget. Till slut måtte mannen ha tröttnat på den kalla och omständiga rösten, för han började skruva på ratten. Det kom skrap, fragment av tal, sedan plötsligt fulltonigt en rytmisk pianointroduktion och en varm kvinnoröst sjöng, lojt och drömmande:
Good bye
to you, Indian summer."

Sjöresa/Lars Villius 1944

Texten är ett utdrag ur novellen Sjöresa, som jag märkligt nog fick i händerna vid två helt skilda tillfällen under lördagen. Första gången under förmiddagen när jag slumpvis bläddrade mig igenom bokhyllorna vid Kornhamnstorgs Antikvariat. Andra gången helt oväntat också under kvällen hos några vänner. Författaren Lars Villius är ju ändå inte någon man vanligen ramlar över varje dag.... men det ser ju faktiskt nu ut som att en renässans tränger sig på, lokalt åtminstone.

Eftersom denna lite småroliga händelse gav extra färg åt lördagen och ser ut som en tanke (vilken?...hm) är den direktkvalificerad för denna blogg och ger ett tonanslag till medföljande bild. Good bye, to you - for now....

Välsignad morgon

Det är juli månad. Natthimlen har för en kort stund sedan spruckit upp över staden och den uppstigande solens strålar värmer intensivt, trots den tidiga timman - klockan är halv fem på morgonen och platsen är Stockholms inre vattenrum. Två av havets vinthundar ligger förtöjda längs kajen - Cuauhtemoc och Sedov - fullriggare från Mexico och Ryssland. Och jag står alldeles ensam i gryningen på Kastellholmen mitt emot.

Som en välsignelse reser sig Katarina kyrka från Söders höjder i bakgrunden och bekräftar en känsla av överjordiskt ögonblick.

(foto: Tall Ships´Races, Sthlm, juli -07)

Ur Oceanen

Havets levande system av relationer Från minsta plankton
raden av organismer, till de största djuren Strömmarna av
salter, slam, sten från jorden och bergen Från de djupa
havsvulkanerna, deras särskilda organismer, bortanför syrecykeln
Sjöstjärnorna ligger orörliga på den ljusa sandbotten En stor krabba
gräver ner sig, vilar där orörlig, i väntan Dess ögon ser


Oceanen/Göran Sonnevi

Det stora blå

Mälarens vågor rusar in i Saltsjön och förenar sig med Strömmens böljor, som jag skrev häromdagen. Och jag skrev om det stora blå - blått, som havets och himlens färg.

Havet, detta gigantiska tema..., ringas svårligen in som helhet. Målare, poeter eller musiker, som i lyckliga stunder fångat in nyanser av dess skiftningar, inser snart att de funnit bara fragmenten av en mäktig helhet.

Jag talar själv om blått, som havets tilldelade färg. Färgen som egentligen vanligen skiftar i nyanser av blått, grönt och grått, i en levande och föränderlig palett. Lägger man därtill rörelsen, den enorma massan, tyngden, vidden, djupen, kraften, ljudet, mörkret, ljuset.... till känslan av att allt är i ständig förvandling, växer insikten om vår oförmåga att fånga helheten.

Havet inger respekt och väcker stor ödmjukhet, inte minst pga människans litenhet i jämförelse, inte ringhet. Men också av det skälet, att havet i sin kärna bär på hemligheter, möjligheter som vid särskilda tillfällen kan få oss att lyfta en aning med öppna sinnen.

Harry Martinson beskriver här med stor saklighet, inlevelse och öppet poetiskt sinne ett sådant tillfälle:

En kväll hade solnedgången över havet en sällsam färg. Vilken? Han såg det som en utmaning, ett krav på livet, att ta reda på det. Han vadade ut i en vik och grävde med fingrarna i leran tills han fann en liten mussla, Macom baltica. Han öppnade djuret med naglarna, dess mjukdelar gröpte han ur. Då såg han under köttet: de våta skalens insidor hade samma färg som solnedgången över havet.

(foto: Slussen, Sthlm, feb -08)

Alla hjärtans dag

Tala inte illa om människan. Hon sitter inne i dig och lyssnar på dig.
Stanislaw Jerzy Lec (1906-1966, aforistiker)

Vattenvärlden

Från denna kallt ogästvänliga och föga romantiska rastplats, under Slussens brovalv, kan vi f.n. se hur Mälaren blint och kraftfullt rusar in i Saltsjön. Och det är ett drama som pågår. Dygnet om.

Förälskad i Saltsjön, skickar Mälaren våg efter våg, som alla villigt möter Strömmens stora blå, utan visshet om sitt sannolika öde - att slutligen uppgå i Oceanens stora mörker. I dess kärna.

Sedan strömma jorden runt.

Ungefär sådan är vattenvärlden. Kanske inte hela sanningen.....men typ.

(foto: Slussen, Sthlm feb -08)

Tre läckra glas (!)....

...... hinner jag tänka innan jag kommer på att just de där tre likörglasen har nu dragit till sig mina blickar varje gång jag passerat den senaste tiden.

Jag stannade till lite extra vid skyltfönstret idag - oändligt vackra ting! Inget antikvitetstjosan runt omkring, bara enkla föremålen, belysta i ett fönster. Det räcker för mig, för att gå i spin.

(foto: Sthlm feb-08)

Keep smiling!

"Ett leende förlänger livet med tio år". (Kinesisk visdom)

"Låt oss alltid möta varandra med ett leende, för leendet är början på kärleken”. (Moder Teresa)

"Le. Du är vacker"! (Anonym)

(foto: Slussen, Sthlm feb -08)

Försommar

Kastanjen blommar och försommarljuset når in i gränderna. Här fasaderna vid Brända Tomten en tidig junimorgon ifjol.

Natt och dag

(foto: Prästgatan, Sthlm)

Hemvägen

Flexibel är honnörsordet som ofta hörs. Klistras gärna på den som "är i farten", den som "är att räkna med" - pallar trycket.

Här bilder från mina två olika "världar" med en timmas snabb förflyttning - från landsbygden till storstadens hamnar (hemvägen från arbetet till bostaden). Flexibel var ordet.... och är du att räkna med? Pallar du trycket? Frågorna riktas inåt.

Trevlig helg!

Visning pågår

Möjligheternas hus för den lilla familjen.

(foto: kullerstenskvarter, Sthlm)

Boken som farkost

Åsynen av ett stort bibliotek väcker läslustan. I otaliga böcker, fyllda med ord, finns vår kunskap om världen lagrad för samtid och eftervärld. Och vi fyller på kunskapsmassan i en rasande fart. Den totala kunskapsmassan fördubblas vart tredje(!) år, påstås det. Och biblioteken bågnar. Rimligen finns det inte längre någon människa som fullständigt förstår alla de ord som fyller våra bibliotek.

Det är därför uppfriskande att höra en person säga, stående framför ett stort bibliotek: jag skall läsa allt!

Två gånger har jag hört om detta, i efterhand återberättat av de extremt kunskapstörstande. I det första fallet handlar det om en av landets mesta förbrytare - Clark Olofsson. I det andra om en av landets främsta historiker - Peter Englund.

Den senare föreställde sig förresten "boken som farkost på kunskapens hav". Och det är väl ingen dålig början? Ett är säkert, det blir en livslång seglats. Skepp ohoj!

(foto: Sthlms Stadsbibliotek, 3 feb. -08)

Natten är svart.....

....och full av kanoner.

(foto: Yttre borggården, Kungl. Slottet 2 feb. -08)

Det här är hjärtat?

Gunnar Ekelöfs sista tydbara ord i livet "det här är hjärtat" må tolkas och tydas med visshet av litteraturvetare och andra sakkunniga på annan plats. Här följer närmast en spontan reflektion efter ett oväntat möte med giganten idag.

Här finns han i alla fall som statyett, placerad i facksal 4 på Stockholms Stadsbibliotek. Och nog är det väl en händelse som ser ut som en tanke när han här har hamnat i en sådan central miljö som uppfostran och undervisning - en hjärtesak i alla samhällen när det gäller människans utveckling och klassiskt bildningsarbete.

Man får väl tro att frågorna i en sådan strävan dels redan är väletablerade och kulturbetingade men samtidigt tycks det vara människans lott att hålla frågorna öppna, att ständigt omformulera sig pånytt i det eviga sökandet efter svaren på varats gåta - att ständigt leva med frågan: hur skall man leva?

Gunnar Ekelöf, vår kanske störste poet genom tiderna, levde ständigt med denna fråga. Hur skall man leva?

(foto: skulptören Mats Åbergs statyett av Gunnar Ekelöf)

Det blåser en vind......

.....men minnet dör aldrig i våra hjärtan.

Idag har vi en kall och kraftig blåst i Stockholm, snön drar in i de gamla gränderna i Gamla Stan. Det finns ändå människor, som trotsar vädrets makter. Kurar ihop sig och rör sig i det längsta på platser i skydd, försöker få lä. Själv sitter jag någonstans under takåsarna i Gamla Stan och hör vinden tjuta och dra i de gamla husen. Här är tryggt och ombonat.

Det är nu dags att avsluta inläggen här om den judiske apotekaren. Det bästa sättet är att låta honom själv få höras, tänker jag, i hans avslutande betraktelse över den skräckfyllda tid, som kom att få förödande konsekvenser för miljontals människor under 1930- och 40-talen.

Det är 60-tal när apotekaren skriver ner sina minnesbilder och han har som 90-åring levt ett ovanligt långt liv och han har överlevt de hemska mörkeråren. Han skriver:

Tillbaka i Tyskland, i vårt hemland och så älskat över allt, kunde vi inte förstå att en man kunde dyka upp på scenen och förvägra oss vår kärlek till vårt hemland, vår patriotism och vår rätt att existera. Vi kunde inte tro att det inte fanns någon som hade heder och mod att trotsa detta monster. Med fasa såg vi hur de, som vi såg som vänner, helt plötsligt vände om och rusade efter hans falska löften, för att inte missa någonting. Vi kände oss så djupt rotade i hemmets mylla, att vi aldrig kom oss för att ge upp vårt ansvar som sanna tyskar.

Vi ansåg oss som förpliktigade att stå emot, att stå fast och att hålla ut mot alla fiender, helt enkelt för att vi inte hade gjort oss skyldiga till några felaktiga handlingar eller förräderi, och vi var beredda att framlägga bevis för detta när som helst. Vi stannade helt enkelt där vi var, där vår pliktkänsla hade placerat oss. Vi fortsatte att arbeta så länge vi tilläts, och när vi förbjöds att arbeta, kunde vi fortfarande inte förstå att någonting så otänkbart och fullständigt unikt överhuvudtaget kunde hända.

Det fanns varningar från ett fåtal personer, som hade samvetskval och som inte tvekade att visa sig med oss utstötta i det offentliga. Vi bad dem att lämna oss ensamma, för att inte utsätta dem för fara. Vi höll fortfarande ut, vår tro på det goda och sanningen hade ännu inte övergivit oss. Men när våra liv och vår egendom hotades, efter att vi såg att man kränkte och bortsåg från ett århundrades patriotism, efter att folk omkring oss, som inte längre orkade hålla ut, tog livet av sig, då, men först då, förstod också vi att vi blivit befriade från vår plikt.

Först då lämnade vi vårt hemland och inte tidigare. Och de bland oss, som inte kunde göra som vi och som fortfarande trodde på att det rätta och det goda och det sanna i människan inte hade upphört att gälla, gjorde offret. De mötte döden, modigt och med en tro på en bättre värld. Jag tror att dessa människor, som inte ville ge upp sina ideal var mycket bättre människor än oss, som försökte rädda våra liv. Minnet av dem kommer aldrig att dö i våra hjärtan.

Den sista utvägen

Klockan sex på morgonen den 29 juni 1939 lämnade vi havet och seglade in i Gula flodens mynning. Efter tre timmars färd uppför floden nådde vi vår slutdestination - hamnen i Shanghai - och kastade ankar.

Så beskriver den judiske apotekaren sin ankomst till Kina i sina nedtecknade hågkomster från de aktuella krigsåren. En kort historisk bakgrund kan behövas:

Efter den fasansfulla kristallnatten mellan den 9 och 10 november 1938, då en nazistisk mobb satte synagogor i brand och tusentals judar över hela Tyskland arresterades, stängdes praktiskt taget alla möjligheter för judarna att lämna Tyskland och koncentrationslägren. Visumtvång infördes världen över. Den sista utvägen - jordens enda hamn utan pass- och visumtvång - var Shanghai. Hit vände sig därför många europeiska judar i slutet av 30-talet, för att undkomma den alltmer växande fasan i Europa.

Under åren 1938 - 1941 tog Shanghai emot nästan 20.000 judiska flyktingar. Staden var ockuperad av Japan, som trots att landet var allierat med nazi-Tyskland, tillät en flyktingvåg fram till sitt inträde i kriget 1941. Därefter var Shanghai stängd fram till 1945 då de allierade trupperna intog staden.

Sjöresan från Europa till "Fjärran Österns armhåla", som häxkitteln Shanghai stundtals kallades, skedde främst med passagerarfartyg tillhörande det italienska rederiet Lloyd Triestino. En resa från Genua till Shanghai tog tre-fyra veckor med anlöp i olika hamnar under routen.

Det är denna flyktväg, som vår apotekare lyckas ordna åt sig själv och sin familj. Den minimala reskassan bestod av tillåtna maximibeloppet 10 Mark.

I Shanghai skapade de judiska flyktingarna under krigsåren en blomstrande kultur. Raden av anlända kulturarbetare, vetenskapsmän, läkare och lärare osv var lång. Musik- och teaterlivet erbjöd en förstklassig repertoar och flera nya tidningar gavs ut.

Ockupationsmakten Japan föste så småningom ihop judarna i ett getto - Hongkew - där allvarliga sjukdomar och usla levnadsförhållanden blev en fasansfull plåga. Många av invånarna dog i gettot, mer än 1000 mil från det hemland de en gång tvingades fly ifrån.

Vår apotekare beskriver sakligt levnadsvillkoren i Shanghai fram till år 1947, då familjen äntligen fick lämna Kina med ny destination - USA. Här skapade de sin framtid och de efterlevande är idag mycket framgångsrika inom olika delar av det amerikanska kultur- och näringslivet.

Efter privata efterforskningar kunde jag till slut kontakta apotekarens släktingar i USA. De saknade all kännedom om manuskriptets existens.

Vid juletid 1999 överlämnades därför denna familjehistoria till dem den rätteligen tillhör. Själv ser jag det som att jag hade den till låns under en kort tid och jag är tacksam för den berikande kunskap, kärlek och omsorg, som vår apotekare förmedlade i vad han nedtecknade som 90-åring.

Han lämnade jordelivet år 1967 men för några år sedan damp berättelsen ner som bok hemma i Sörmland. Nu översatt till engelska och närmast avsedd för en snävare familje- och vänkrets. Jag nämner därför inte boktitel eller apotekarens namn. Två år senare kom dock ytterligare en bok från släkten - Shanghai Diary - skriven av författaren Ursula Bacon, tidigare apotekarens sonhustru och omgift. Hennes bok sägs nu vara underlag för en kommande film, vilket kan bli något mycket stort och sevärt.