När den nordiska björkskogen nu långsamt låter sig avlövas (åtminstone i Sörmland) står träden vitstammiga och lyser upp, som idag, en gråmulen oktoberdag. Jag tar fram Artur Lundkvists "trädpredikan" och läser:
"Lövfällning är ett avsked, ett sorgespel, som tilldrar sig i en förrädisk prakt av färgglädje och flammande effekter, ett slocknande som ter sig som ett upplågande.
De förgängliga, offrade löven har en kort tid varit en del av trädet och dess vilja till växt, ja, dess främsta glädje och stolthet. De fullföljer nu sin uppgift genom att försvinna...".
Björken - Norrlands skönhetsträd - som med sin vitstammighet lyser upp det nordiska landskapet i ett bälte, som sträcker sig bort genom Ryssland, är det träd, som oftast varit föremål för en banalisering i avbildningen, ungefär på samma vis som den simmande vita svanen i en skogssjö. Båda lika högt älskade för sin skönhet.
Det är nog så att björken till och med upptar en alldeles särskilt upphöjd plats i den nordiska folksjälen. Som kanske inget annat träd ingår björken med sin ljusa lövprakt om våren och sommaren i vår längtansfyllda bild av sommartid och ljus.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar