God poesi

Kan man med några korta ord beskriva vad god poesi är? Finns en absolut objektiv definition? Är det inte så, att det är upp till varje individ att subjektivt bedöma poesi och vara sin egen smakdomare?

Jag menar, det låter sig inte enkelt förklaras. Med förlov sagt: inga enkla och tvärsäkra svar gives här.

Vill man ändå göra ett kortfattat försök, att pröva någonting allmänt och inte särskilt vågat i sammanhanget, skulle det kunna lyda: god poesi berör och skänker andlig tillväxt.

Det tycks ju vara på det viset, att när man väl hittat dit - till en sådan "glänta i tillvaron" - återvänder man gärna gång efter gång utan att platsen låter sig slitas ner. Det är som att uppsöka en särskilt syresatt plats, för att stärka sig med en rejäl dos av frisk luft - eller mera storvulet - för en slags livsuppehållande djupandning.

I det här inlägget, med rubriken god poesi, framträder en av de allra största svenska diktarna genom tiderna - Erik Johan Stagnelius 1793 - 1823.

Citat från Sällskapet Erik Johan Stagnelii vänners hemsida:

Expressen bad 100 kulturpersonligheter att lista de tre bästa dikterna på svenska språket. Vinnare blev Erik Johan Stagnelius och dikten "Vän i förödelsens stund”.


Expressens kulturchef Per Svensson skrev bland annat följande om "Vän i förödelsens stund”:


”Det är därför egentligen inte förvånande att det är Stagnelius som blir svaret på frågan: Vem har skrivit Sveriges bästa dikt? Det är hjärtat som formulerar svaret. Ändå är det förstås en smula anmärkningsvärt att en stor panel av kunniga, professionella litteraturläsare (författare, kritiker, litteraturvetare) i så hög grad lyfter fram poesi med stuck och spröjsar i stället för den modernistiska lyrik som länge var den svenska litteraturhistoriens stolthet. Romantiken är uppenbarligen litteraturens motsvarighet till sekelskiftesvillan med kakelugnar. Det är dit man flyttar om man själv får välja”.

Vän, i förödelsens stund


Vän, i förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
när i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
när från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
säg, vem räddar dig då? - Vem är den vänliga ängel,
som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? -
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: "Bliven!" -
och i vars levande kraft världarne röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

porträtt: Stagnelius av J.A Wetterberg