Om att flyga högt...

..., om att längta.

”Det var morgon, och
den nya solen stänkte guld över krusningarna på en stilla sjö”.

Orden är en parafras på inledande raderna i en av de största boksuccéerna genom tiderna – Måsen - Berättelsen om Jonathan Livingston Seagull.

Meningen passar bra idag, hjältemåsen gör sig bokstavligen påmind denna jungfruliga morgon vid insjön. Decimeterstora abborrar rör sig lojt strax under vattenytan, några vattensnokar ringlar bort mot vassen. Och svalorna, svalornas snabba flykt och svirrande över sjön....

Och som detta inte är nog - som ett utropstecken över morgonens jordiska paradis - högt, högt i skyn, som ett skimrande vitt, seglar en ensam mås…., fullständigt fri i sin höjd. Jag följer den länge med blicken från berget. Ser hur den upprepande stiger och faller i cirklar. En solitär i lufthavet.

Men varför så få måsar, högt i det blå? Det borde finnas skaror i himlen! Måsar som längtar, måsar som trotsar en larmande värld....

.... måsar som trotsar en skränande flock.

(Måsars) ordspråk: ”den mås ser längst som flyger högst”.