Det är kanske inte för skuggorna man lever sitt liv men jag gillar dem. Särskilt dagar då en obarmhärtig sol blossar på från en klarblå högsommarhimmel, dagar då jag hellre väljer en sittplats under trädet än en liggplats i solen. Stekheta badstränder har aldrig varit något för mig.
”Världens vackraste skuggor” (okänd källa) lär finnas i allvarligt sköna Venedig, vars ständigt skiftande skönhet påstås förnyas varje timme. Palatsen, vattenspeglingarna i kanalerna, ljusets skiftningar….. och därtill skuggorna! Jag har inte svårt att förstå att romantiska föreställningar enkelt uppstår om ”kärlekens stad” men undrar hur många som närmar sig resmålet med skuggorna i blicken.
Imorse gick solen upp programenligt över vår sörmländska sjö. Mindre förutsägbart var att jag tidigt imorse satt på en klipphäll och såg på sjön. Blandskogen silade solens strålar och värmen spred sig över min rygg. En svag morgonbris krusade vattenytan, vattenskräddare dansade i morgonljuset och ute på sjön simmade ett tiotal storlommar. Ibland samlas de i sjön för en rituell cirkeldans.
Att sitta här var egentligen gott nog och lycka - att låta sig uppslukas av morgonens tidiga timme. Men jag gled så småningom ned i vattnets svalka – sjönk mot insjöns hemlighetsfulla djup – och vände upp mot solen.
I lufthavet svirrade svalorna och himmelen var verkligen oklanderligt blå.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar