Ett ofött tvillingpar samtalar i mammas mage:
- Säg mig, tror du verkligen på ett liv efter födelsen? frågar den ena.
- Ja, bestämt! Härinne växer vi och blir starka till det, som vi kommer att möta senare, därute, svarar den andra.
- Jag tror inte på allt det där, det är nonsens, det kan inte finnas något liv efter födelsen, hur skulle det gå till?
- Ja, helt exakt vet inte jag heller. Men det är bestämt mycket ljusare där än här. Och vi kommer kanske att gå runt och äta med munnen?
- Det var det dummaste jag har hört! Äta med munnen - vilken vanvettig idé! Vi har ju navelsträngen, som ger oss mat. Och hur tror du att vi skulle kunna gå runt? Navelsträngen är ju alldeles för kort för det...!
- Ja, men jag tror i alla fall att det går på ett eller annat sätt. Allt blir bara lite annorlundare än här.
- Du snackar! Det är aldrig någon som har kommit tillbaka efter födelsen. I och med födelsen är livet slut! Så enkelt är det - punkt slut!
- Jag menar att ingen vet hur livet efter födelsen kommer att se ut, men jag vet att då kommer vi att få se vår mamma och hon kommer att ta hand om oss.
- Mamma????!!!! Du tror väl ändå inte på en mamma? Var menar du att hon skulle vara?
- Här! Överallt! Omkring oss! Vi finns och lever genom henne. Utan henne kan vi inte existera.
- Vilket prat! Jag har aldrig lagt märke till en mamma, alltså finns hon inte!
- Jodå. Emellanåt, när vi är helt stilla, kan du höra henne sjunga och tala och ana den värld som är vår....
(ur tidskriften Nerthus nr 2 - okänd författare)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar