I början av 1970-talet arbetade jag som ung clerk i Göteborgs Hamn. Ahlmarksrederiet i Karlstad seglade mellan Vänerhamnarna och England/kontinenten med flera s.k. "paragrafare", fartyg i storleksordningen 1000-2500 dwt.
En höstkväll stod jag nere på Stigbergskajen, alldeles vid Amerikaskjulet, och väntade in ett fartyg från Holland. Det hade blivit sen skymning, lanternor lyste från passerande fartyg i hamnen. Kraftiga vindbyar piskade in vatten över kajkanten, det var extra högt vattenstånd, eftersom havet under västlig storm rejält hade pressat upp vattenmassorna i älven under några dagar.
I det fallande mörkret närmade sig fartyget - ms Mangen - med långsam, långsam fart ute i älven. Fartyget hade mycket kraftig slagsida och rasslet av kätting hördes när ankaret gick, mitt i farleden(!). Med oerhört skickliga manövrar vändes fartyget innan hon förtöjdes.
Besättningen hade med gott sjömanskap ridit ut en av de värsta stormarna på lång tid i Nordsjön. Den kraftiga slagsidan, som orsakades av lastförskjutning, var så kraftig att varken sjölotsen vid Vinga eller hamnlotsen vid Klippan hade bordat fartyget.
Jag mötte så småningom en slutkörd skeppare ombord när fartyget låg vid kaj. Det var kusligt tyst i kaptenssalongen när huvudmaskinen var avslagen. Vi satt där en lång stund medan vinden tjöt utanför ventilerna.
Det var så jag i ungdomsåren såg en paragrafare komma ur en Nordsjöstorm med slagsida, balanserande med rasslande ankarkätting och med en holländsk skeppare som visade bästa sjömanskap.
2 kommentarer:
Hej Intressant läsning, vad hette den holländska sjömannen?
Där sviker mig minnet, erinrar mig dock att han var kortväxt och en kolerisk typ, som för övrigt ingav stor respekt.
Skicka en kommentar