Många är beredda att ta sig till avlägset belägna byar, resa till exotiska miljöer, till megastäder, bestiga berg eller genomkorsa vildmarker, för att någonstans på vägen ta bilden, frysa ögonblicket, som berör oss starkt. En bild som stannat tiden och vet var den träffade, en inre och personlig sträng.
För ju mera personlig, desto mera allmän, är tänket.
Det visar sig dock ibland hur en sådan bild i motivet förvånar med sin vanlighet…., den behöver inte alls vara hämtad i avlägset belägna byar osv. Kan ändå träffa starkt och unikt i känslan.
Marsljuset, det intensiva med parkens träd och skuggorna på snön är för mig personligen en sådan bild. Och kanske också någon annans? Mars månad, ofta underskattad, fylld med all sin längtan och förhoppning…
Hur det sedan blir i verkligheten, det är en annan historia.
