Idag den 27 januari är det förintelsens minnesdag, vilket uppmärksammas runt om i världen. Människor samlas och tänder ljus till de dödas minne. Prominenta personer håller tal.
De vidriga och obegripliga illdåd, som ägde rum under det förra århundradets mörkertid, får inte upprepas. Det är smärtsamt att bli påmind om sveken mot mänskligheten och det okränkbara människovärdet men vi får aldrig glömma. Vi måste förhålla oss optimistiska och leva med förhoppningen att människan till slut skall lära sig av sina historiska misstag.
I sammanhanget kan jag själv denna dag inte undgå att tänka på att det snart har gått tio år sedan jag en regnig julidag letade igenom ett överfullt vindsförråd i ett sörmländskt uthus. Huset var beläget i utkanten av den trädgård, som skulle bli vår egen under de kommande tio åren. Vi hade flyttat in i det stora boningshuset under vintern och såg med stor förväntan och nyfikenhet fram emot sommarmånadernas blomningstid i den gamla trädgården, som vi övertagit.
Efter den där julidagen fanns det dock annat som kom att fånga intresset. Jag gjorde nämligen ett märkligt fynd på vinden och detta fynd skulle komma att sysselsätta mig i månader framöver.
Under takpannorna, långt in i uthusets vindsförråd, stod en kartong fylld med gamla böcker. Underst i kartongen låg en mapp med texter författade av en tysk apotekare. Tunna, tätt maskinskrivna sidor beskrev på tyska en judisk familjs uppbrott, vedermödor och kamp för överlevnad under det andra världskrigets dagar. Ett färdigskrivet manuskript på 170 sidor innehöll en lång berättelse om familjens öden under åren 1938 - 53. Författaren hade som 90-åring på 1960-talet skrivit ned sina minnen från ofredsåren och några efterföljande år.
Mina resterande semesterveckor den där sommaren ägnades i fortsättningen åt översättning och efterforskning kring manuskriptet. Jag hade börjat sysselsätta mig med frågan om vem författaren var och liknande frågor. Fanns det några efterlevande släktingar kvar i livet? I så fall, var i världen? Hur hade manuskriptet hamnat i det sörmländska uthuset? Kände någon överhuvudtaget till dess existens? Vad skulle jag egentligen ta mig till med alltihop? Osv.
De flesta av frågorna besvarades långt om länge och det finns en fortsättning på alltihop som jag kanske återkommer till senare men idag, på förintelsens minnesdag, citerar jag ur inledningen av den judiske apotekarens berättelse:
Vid mitten av 1938 stod det klart för oss båda, min fru och mig, att det hade blivit omöjligt att stanna kvar i Tyskland. Det hade inte varit lätt att komma fram till ett bestämt beslut i saken, för vem hade kunnat tvivla: ingen av våra släktingar i Berlin eller i Allenstein gjorde några försök att lämna Tyskland. Inte heller vi ville medge att vi nu var förföljda och uppfattade som en börda, och ja, till och med som fördärvliga. De fem åren under Hitlers regim hade inte öppnat våra ögon tillräckligt. Vi trodde fortfarande att detta "spöke" inte skulle finnas kvar särskilt länge, eftersom det var byggt av både lögner och bedrägerier....
./.../.
Tidigt på pingstdagen, den 28 maj 1939, lämnade vi vår vackra våning i Berlin, stängde dörren tyst efter oss och gick ner på gatan. En taxi tog oss till Anhalter Bahnhof.
Därmed var ett långt kapitel av våra liv slut. Hur obegriplig är inte människan med sin komplicerade hjärna.
2 kommentarer:
Oerhörst spännande och viktigt. Kommer du att publicera detta som en bok någon dag? Eller hur har du tänkt att använda materialet?
Här finns en del att säga. Dels att det överraskande fyndet öppnade ett helt nytt och omskakande kunskapsområde för mig. Men samtidigt, när materialet pånytt ställdes fram i ljuset på detta vis, skapades känslomässigt en mycket nära och varm relation till den okända judiska familjen. Bortom alla tidsaspekter. Nu väller detta fram igen. Jag gör förmodligen ytterligare något inlägg här på bloggen.
Skicka en kommentar