Det var som om alla hade blivit lika överraskade av den banala sanningen och lämnat lokalen i all hast. Några kvarlämnade strofer var det enda som återstod av det samtal som föregått uppbrottet:
Det var Astrid, hon sade: När man lever
då lever man på världens dittills senaste dag.
Och det gör vi nu.
De ryckte alla till.
Den tanken hade legat
så väl dold i det självklara
att de nästan blev rädda.
(Harry Martinson / Tidsupplevelse)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar