La Mano

Under rubriken "slängkarusell och strid" har jag tidigare här på bloggen skrivit om de modiga svenskar som under 30-talet tog strid mot fascismen i det spanska inbördeskriget. Många kämpar var sjömän, som sett hotet och våldet på nära håll vid besök i utländska hamnar.

Liss Erikssons minnesmonument - La Mano - är rest till deras ära. Igår, då jag med lust och glädje åsåg segelskeppens magnifika avgång från Stockholms Ström i Tall Ships´Races, passade jag på att besöka skulpturen på Katarinavägen. Tillfälle gavs att blanda förtjusning och glädje med allvar en stund när segling, sjöfart, sjöfarare och gott sjömansskap för dagen stod i mångas blickpunkt.

Citerar några rader av sjömannen och författaren Ove Allansson, som i sina böcker på ett lysande sätt skriver om människorna och arbetet till sjöss - sjölivet. Rekommenderar varmt intresserade sjöentusiaster och övriga landkrabbor att läsa hans böcker! Genremässigt står han i en klass för sig.

Matros mot Franco

Utan att fråga någon överhet ombord om lov
stegade vi tre däckare från Svenska Lloyds
styckegodsare Ivernia iland i Marseille, vi gick
mot spanska gränsen för att slåss
mot Francos, Hitlers och Mussolinis fascister.
Norrmannen Odd stupade
men Gustav Sandin och jag överlevde.

Vi sjöfolk var dominerande bland svenskar
som slogs för den lagligt valda regeringen.
Vi begrep att fascismen
måste stoppas i Spanien, annars kunde
vad som helst hända.
Det gjorde det ju också!

Ur Sjöliv/Ove Allansson

Sedov - The Tall Ships´Races 2007 - Stockholm

The Grain Race

Australian wheat trade

Traden som årligen fraktade spannmål från Australien till Europa var den sista djupsjötraden där segelfartyg kunde konkurrera med de maskindrivna fartygen. Skeppen lämnade Europa i september/oktober och ankom sydaustralien i december/januari, efter att ha seglat runt Afrika och ostvart över Indiska Oceanen. Efter några veckors lastning av spannmål i hamnar som Port Victoria eller Port Lincoln, avseglade man till Europa, rundade Kap Horn, ofta med destination Falmouth for orders.

Den här traden pågick årligen fram till andra världskrigets utbrott. Flera europeiska rederier sysselsatte sina segelfartyg under 30-talet på denna trad, bl.a. deltog den fyrmastade barken SEDOV men då under sitt dåvarande namn Magdalene Vinnen.

Hemresan företogs alltid under ett inofficiellt race - The Grain Race. Man ansåg att resan hade varit snabb om den varade mindre än 100 dagar. Rekordet sattes 1933 av Parma - 83 dagar. Som jämförelse gjorde Winterhude en gång sin hemresa på 165 dagar.

The Tall Ships´ Races 2007 - Stockholm

Stockholm var för tredje gången värd för världens största kappsegling för segelfartyg under helgen 27-30 juli - i år med 116 st deltagare från 19 nationer! De riktigt stora skeppen var med - Sedov, Kruzenshtern, Statsraad Lehmkuhl, Christian Radich, Sörlandet, Cuauhtemoc, Gladan och Falken m.fl.

Segelentusiaster och landkrabbor från hela världen har varit med om en helt fantastisk och unik upplevelse under dagarna - succén är ett givet faktum! De seglande skönheterna drog publik i massor. Stockholms Hamn uppskattar att bortåt en miljon(!) besökare gästade Stockholms kajer, enbart under lördagen.

Segelskeppen har med sin storlek och stora antal denna gång helt lyckats fylla ut Stockholms inre vattenrum Strömmen, vilket bara är möjligt om de riktigt stora bjässarna - fullriggarna - finns med. Den enorma masthöjden och skeppens längd, i flera fall omkring 100 meter, fyllde kajlängderna och ramade in vattenrummet på ett sätt som få eller troligtvis ingen nu levande själ har skådat tidigare i Stockholm. Upplevelsen av detta faktum var oerhört stark en tidig gryningstimma - historiens vingslag svepte kraftfullt över fjärdens vågor och fortsatte in mot Gamla Stans fasader och gränder. Där fylkades en talrik skeppsadel en gång i tiden, tillika det skeppsvana vindragarlagets skrå. Iakttagelserna på plats gav inspiration och näring åt fantasin.

Konserter med svenska toppartister kompletterade segelfesten och drog stora publikskaror till hamnområdet under kvällarna. När månen, full som ett klot, långsamt steg över Söders höjder på söndagskvällen, brakade ett fyrverkeri igång över Strömmens vattenspegel till folkets jubel och skeppens ljudliga sirener föll effektfullt in i jublet.......

Lägger ut några bilder i olika omgångar.

Det storslagna älvrummet

Cobh Deepwater Quay

Cobh Deepwater Quay är för alltid en historisk märkesplats för det irländska folket - en plats som berör landets vedermödor i det förflutna och som väcker starka känslor. Kajen har kommit att intimt förknippas med den massutvandring som ägde rum under perioden 1848 - 1950 då totalt mer än 6 miljoner irländare emigrerade till Amerika, Canada och Australien. Från Cobh Deepwater Quay skeppades 2,5 miljoner människor ut.

Massutvandringen från Irland berodde till största delen på fattigdom, missväxt, ett hopplöst jordfördelningssystem och allmänt avsaknad av framtidsmöjligheter. Omkring åren 1845-1851 nådde den irländska utvandringen exempellösa proportioner - 1,5 miljoner flydde när hungersnöden var som värst. Under några år orsakades den av totalt utebliven potatiskörd, vilket gjorde att folkets återstående utväg för överlevnad var att fly, bort från hungersnöden och sjukdomar.

Sedan 1993 finns ett minnesmonument rest på denna plats, till minne av alla de irländare som här gick ombord på fartygen, som tog dem med på den långa överfarten till Ellis Island, New York. Där står för övrigt ett likadant monument.

Den stora emigrationsvågen

Den betydande emigrationsvågen till Amerika, en epok som varade i mer än femtio år, innebar att totalt 1,2 miljoner svenskar lämnade landet, från mitten av 1800-talet fram till 1900-talets första decennier.

Många betydligt mer kunniga skribenter i ämnet har delat med sig av sin läsvärda och tidskrävande forskning om emigrationen, inte minst i blogosfären, varför jag istället kort riktar mina tankar åt de stackare som aldrig kom att förverkliga sin utlängtan och sina drömmar om en bättre framtid på den andra sidan Atlanten. De som bara nådde utskeppningshamnen Göteborg.

Vem har beskrivit den förnedring och sorg, som drabbade de alltför godtrogna resenärerna, som redan i Göteborg blev bestulna och bedragna? I dåtidens ökända kvarter i Nordstan lurade allsköns skojare.

En livlig handel pågick med emigranterna i Nordstan och några blev av med sitt lilla sparkapital redan innan avfärd. Kanske visade dessa tragiska misslyckanden ändå på att just dessa människor aldrig skulle ha klarat utmaningarna i Amerika? Vad blev det av dem istället? Återvände de utblottade igen till en hembygd, som hade svårt att föda dem? En bygd, som de hade tagit avsked ifrån.

I slutet av 1800-talet låg i alla fall de stora rederiernas agentkontor på Sillgatan (Postgatan) bl.a. Cunard Line. Här registrerade sig emigranterna och här skrev agenterna passagerarlistor över de som gav sig iväg i fartygen.

Amerikaskjulet

Amerikaskjulet eller Betongskjulet, vid Stigbergskajen stod klart 1912 och var då en av de första byggnaderna helt av betong i Göteborg. Svenska Amerika Linjen startade sin linjetrafik år 1915 och det var härifrån som rederiets stora atlantångare avgick. Utlängtan fick ofta här ett tydligt och känslomässigt avstamp, inte minst för alla emigranter, som reste till Amerika och tog avsked för obestämd tid.

Anlöpen av dessa uppburna skönheter - Gripsholm, Drottningholm, Stockholm och Kungsholm - var under många år en folkfest och samlade stora folkhopar vid kajen. Göteborgarna mötte upp med banderoller och flaggor och vem minns väl inte journalfilmerna med Greta Garbo ombord? Den svenska aktrisen utvandrade år 1925.

Trafiken fortsatte fram till slutet av 1950-talet då rederiet lade ner den reguljära rutten. De luxuösa fartygen övergick sedan i kryssningstrafik.

Amerikalinjens sista fartyg med namnet Kungsholm byggdes år 1966 och seglar fortfarande(!) på världshaven, numera under namnet Mona Lisa med Nassau som hemmahamn. Det gåtfulla leendet avslöjar ingenting om fartygets framtid - snar skrotning (Gud förbjude!) eller förverkligandet av mångas dröm, att till sist under svensk flagg segla hem henne till Göteborg och förtöja henne för gott vid Amerikaskjulet. Det storslagna älvrummet, som i nutid upplevs väldigt tomt, skulle därmed fyllas med en mycket sevärd attraktion, inte bara ämnad för de sjöfartstokiga göteborgarna. En unik skönhet lockar alla.

Hon kom ur en Nordsjöstorm

I början av 1970-talet arbetade jag som ung clerk i Göteborgs Hamn. Ahlmarksrederiet i Karlstad seglade mellan Vänerhamnarna och England/kontinenten med flera s.k. "paragrafare", fartyg i storleksordningen 1000-2500 dwt.

En höstkväll stod jag nere på Stigbergskajen, alldeles vid Amerikaskjulet, och väntade in ett fartyg från Holland. Det hade blivit sen skymning, lanternor lyste från passerande fartyg i hamnen. Kraftiga vindbyar piskade in vatten över kajkanten, det var extra högt vattenstånd, eftersom havet under västlig storm rejält hade pressat upp vattenmassorna i älven under några dagar.

I det fallande mörkret närmade sig fartyget - ms Mangen - med långsam, långsam fart ute i älven. Fartyget hade mycket kraftig slagsida och rasslet av kätting hördes när ankaret gick, mitt i farleden(!). Med oerhört skickliga manövrar vändes fartyget innan hon förtöjdes.

Besättningen hade med gott sjömanskap ridit ut en av de värsta stormarna på lång tid i Nordsjön. Den kraftiga slagsidan, som orsakades av lastförskjutning, var så kraftig att varken sjölotsen vid Vinga eller hamnlotsen vid Klippan hade bordat fartyget.

Jag mötte så småningom en slutkörd skeppare ombord när fartyget låg vid kaj. Det var kusligt tyst i kaptenssalongen när huvudmaskinen var avslagen. Vi satt där en lång stund medan vinden tjöt utanför ventilerna.

Det var så jag i ungdomsåren såg en paragrafare komma ur en Nordsjöstorm med slagsida, balanserande med rasslande ankarkätting och med en holländsk skeppare som visade bästa sjömanskap.

Har ni sett en koltramp...

Har ni sett en koltramp komma ur en orkan –
med bräckta bommar, sönderslitna relingar,
bucklig, stånkande, förfelad –
och med en skeppare som är alldeles hes?
Fnysande lägger den till vid den soliga kajen,
utmattad slickande sina sår,
medan ångan tynar i pannorna.

Av Harry Martinson
Ur Spökskepp, 1929

Pollare och kajring

Många av landets cirka 20 mil kajer byggdes för mer än 100 år sedan och har på många håll pga de senaste decenniernas stora förändringar inom hamn- och stuverinäringen kommit att användas för annat än förtöjning av fartyg. Det kommersiella tonnaget anlöper färre och större hamnar.

Likväl kvarstår ett stort intresse för kajernas bevarande. Det har visat sig att landets kommuner nästan alltid vill bevara dem då de utgör en viktig del av städernas historia. Och det lönar sig att sköta dem. Att bygga en ny kaj i Sverige kostar idag ca 150.000 kronor per meter.

Inledningsvis nämnde jag ”annat än förtöjning av fartyg” och det bästa är väl när nya strandpromenader anläggs. De utnyttjas gärna av flanörer och motionärer, som söker sig ned mot vattnet. Flera attraktiva bostadsområden har också byggts där hamnkranar en gång svängde sina armar över fartygens lastrum. För den lyhörde berättar kvarlämnade pollare och kajringar sin historia, eftersom luckgasten har gått hem för länge sedan.

Slängkarusell och strid

I slängkarusellen flyger man som fåglar över vattnet. Livet är sommar, glittrande vågor, glada skratt och lyckliga människor. Alla behöver en slängtur över vattnet.

I bildens djup tornar någonting annat upp sig. I bakgrunden, högt över Stadsgårdskajen, uppe på Katarinavägen på Söder, finns en 4 meter hög granithand - La Mano - som sträcker sig mot himlen. Skulpturen är ett minnesmonument (av Liss Eriksson) över de svenskar som kämpade i det spanska inbördeskriget 1936-38. På sockeln står skrivet: "Vandrare, stanna - minns dem med stolthet". Många var sjömän från Söder.

Notre Dame

Notre Dame ligger och ruvar på sina sekler, sina arkiv under väldiga bågar - mitt i floden. Horder av turister besöker dagligen katedralen. Rör sig långsamt, långsamt motsols i det dunkla ljuset.

I en svunnen tid styrdes livsrytmen i hög grad av kyrkoårets fester. Enorma människomassor drog genom stadens gator i stora och återkommande festligheter. Parisborna följde sina biskopar och präster i processioner - beledsagade av standarbärare, musiker, korgossar, blomsterflickor och klosterfolk - för att bära runt de heliga relikskrinen. Människan mötte sin Gud och sin nästa.

Idag lyser displayerna från uppsträckta armar i kyrkorummet - alla får med sig de önskade digitalbilderna hem. I hemmadatorerna lyser katedralens norra och södra rosettfönster.

Människan och floden

Floden flyter i maklig takt genom staden. Människor söker sig ner mot vattnet för att meta, för att läsa sin Proust i skuggspelet eller för att känna en tidlöshet. Strax ovanför - en annan puls. Världsstadens.

Floden Seine

Fasaderna, vända mot floden. Folket längs kajerna. De mer än 30 broarna. Seine är mitt Paris.

Om man väljer att bekanta sig med floden från vattnet så är utbudet av turistbåtar stort och varför inte då utgå från den klassiska bron Pont Neuf? Turen tar en timma. Guiden öser ut sin information.

Den bästa flodkänslan upplever man dock till fots längs kajerna. Långsam promenad. Vila på en bänk. Betraktelse. Sinnesro.