När vi i hög fart hade följt kustvägen söderut några timmar från huvudstaden, kommit fram till utkanten av Oskarshamn, så svängde vi av från allfarvägarna och fortsatte sedan färden rakt in i en tidlös zon och avfolkningsbygd.
Ja, just där, strax väster om staden, märkte vi av en förändring. Hos oss själva - vi tystnade - men också i det småländska landskapet. De ålderdomliga gärdesgårdarna, de små tegarna, de steniga hagarna, de ensliga torpen, den allt mörkare granskogen - allting ingick i en massiv helhet, som gav oss sinnesro. Farten dämpades och vägarna smalnade av alltmer, tills de mest liknade kostigar och vi nådde fram till vår släkt i en avsomnad by.
Om jag skulle göra en vägbeskrivning för den sista biten tar jag hjälp av Per Helge:
svänga vänster här och åka rakt fram där, och så kommer du till en hage med en häst i ena hörnet, och vid hästen tar du av till höger, och sen är du framme. Det här var i slutet av 70-talet/början av 80-talet. Mina släktresor blev allt glesare med åren och upphörde helt så småningom men kanske står hästen där ännu? Eller en utbytt?
Men där, i de inre delarna av Småland, visste jag länge att det fanns en reträttplats, bort från huvudstadens krav och uppskruvade tempo. Och det var där jag fick höra talas om bröderna på Kolbotten - ett ensligt beläget torp. Brödernas tragiska öden sysselsatte mina tankar länge. Det handlade om tre ungkarlars kärva liv på en mager småländsk lott. Minnet har bleknat men det handlar också om besynnerlig älgjakt, ond bråd död, svår sjukdom och om att taga sig själv av daga. En hårdbakad livsberättelse, som väl skulle duga till en novell.
En gång fick jag tillfälle att besöka Kolbotten. Det var en solig majdag när jag följde stigarna fram till torpet. Det var tomt och övergivet. Men marken lyste gul av tusentals gullvivor.
bild: Småland,-79.
