Det kom ett brev daterat våren 1995, ett brev på rutat ark, ett brev ifrån min gamle far.
Han skrev om tidig morgon i en betongförort. Han satt som vanligt vid sitt köksbord, drack sitt morgonte och löste korsord mest förstrött. Han blickade ut genom fönstret och såg de grå betonghusen på håll, de höga klossarna som reste sig ur miljonprogrammets 60-tal i Göteborg.
Han skrev om dånande storm, om blåst som ruskat om, om vind som stört hans nattsömn, om stora tystnaden efter stormen, om stillheten mitt i natten, om ensamheten, som förstärkte sinnena...., om hur husen stod som svarta silhuetter mot den mörka himlen. Det var en tid när klockorna ställts om.
Och han fortsatte:
men snart skulle verkligheten uppenbara sig på ett oväntat sätt. Jag lade ifrån mig korsordet, sköt undan tekoppen och såg med stora ögon, samtidigt som jag lyssnade inåt. Och plötsligt började träden och höghusen klinga i mitt inre, en månskära stack fram mellan husen och allt förvandlades på en och samma gång......
De grå betonghusen, som jag dittills sett som fula övergrepp på naturen, var förtrollande vackra i månskenet. Jag såg på dem som jag aldrig gjort tidigare - alla pekande mot skyn som höga katedraler. Och jag fann i bilden något dunkelt, något oprecist som gjorde att jag strålade. Tänk att grå betonghus kan bli så vackra!
Far skrev avslutningsvis att när han druckit ur sitt te, drog han sig tillbaka in mot sovrummet igen, där mamma sov sin ljuva sömn. Och han hade tänkt: fula betonghus skall ses från tidig morgon, mot mörka moln, med en smal månskära som bakgrund.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar