Här gör lyxkryssaren "Seabourn Pride" ett besök i Stockholm, september 08 och parkerar sig exakt mellan träden.
Vet för övrigt, att fartyget just nu seglar uppför Amazonfloden, besöker brasilianska staden Manaus eller "Paris of the Jungle", omgiven av jordens största regnskog. Kryssar alltså fortfarande mellan träden, om man säger så.....eller hellre.... över floden in bland träden.
Jag vet inte alls hur man skall förklara allt det där om den andra sidan. Nej då och det finns också andra som sagt sitt:
"Ty om man som jag vill...söka förklara något av det som redan från början tycks vara alldeles omöjligt att uttrycka i ord, då kan det inte gärna bli annat än tokerier."
Teresa av Avila (1525-1582): spansk mystiker, karmeliternunna, klostergrundare
Jag vet vad de där betyder, kyrka, Gud och prästerskap. Men när jag låter blicken vandra sakta mellan hus och tak, så är det mänskorna som levde här jag känner för. Det hindrar inte att jag ser på korset och plötsligt hör hur hjärtat slår.
Och jag frågar mig: vem är det då, som tydligt rör mig här vid tornet, klockan halv fyra en eftermiddag i mars?
Men "The Scandinavian capital" är inte bara den grönaste utan också den skönaste av dem alla.
Så här kan t.ex. H.M. Konungen se den sköngröna miljöstaden från slottstrappan en junidag.Och det är ju en mycket angenäm syn, vilket väl ingen kan förneka, inte ens Kålle å Ada, trots hela Slottskogen mitt i stan. (Men där är bara gräset slått).
Det finns mitt eget öde och det finns andras öden. Mitt eget ändras och det är minsann en seg historia.Lådor, väskor, kartonger lastades på flak och for iväg i ett huj nerför gränden. Försvann utan förbehåll bortom kröken medan jag själv långsamt släntrar efter, tar mig längre och längre ut ur staden. Vid tre gångna månader har jag känslan av att jag kommit ungefär till stadsgränsen.
En gång stod jag där på Logården tillsammans med folket. Och jag tvekade. Det var något i prakten och prydligheten som kändes övermäktig. Kanske distansen mellan folk och överhuvud? (foto: Kungl. Slottet, Stockholm -08)
Jag kom hem den där morgonen efter en promenad med något av ett fynd. Det var som bure jag med mig något oersättligt, något som bara finns hos sjöstäder, något som kom emot för varje steg jag tog längs saltsjön.
Och visst går det bra att vårda minnet, att inte låta något glida bort. (foto: Stockholm)
Är jag ämnad att bli en särskild person? Och hur blir jag det?
"I meditationen har jag skapat ett inre rum....., ju mer jag har suttit ner och bara varit och andats lugnt, ju tystare har det blivit och ju större har rummet blivit...
... och det som verkligen har betytt någonting har trätt fram och blivit tydligt.
Det kan liknas vid ett vatten som ständigt är i rörelse. Man ser inte botten, för vattnet är grumligt och det rör sig hela tiden.
Så blir vattnet mer och mer stilla, blir klarare. Och en dag så ser jag botten. När jag ser botten speglar sig rymden där och ljuset kommer in och så upptäcker jag att ljuset också finns inom mig".
Sveriges Kreditbank - bankaspirant Göteborgs Stads Servicekontor Datacentralen - hålkortsoperatör Tor Line - rederitjänsteman Svenska Amerikalinjen - fartygskontorist Transatlantic - rederitjänsteman Svenska Lloyd - rederitjänsteman Bilspedition - speditör
Telefonsamtalen har följts upp av skriftliga ansökningar till nämnda företag men tyvärr har ingen hittills resulterat i anställning, trots att precis fyrtio år har gått. Det var alltså 1969 som kontakten togs och fyrtio år senare grämer jag mig mest över missade jobbet som fartygskontorist. Hade varit kul att komma loss.
Vad bidde det då? Ja, någon hålkortsoperatör blev jag aldrig, trots kvällskurs i ADB. Men det blev trots allt en tjugoårig karriär inom sjöfartsbranschen. Och sedan tog annat vid.
(foto: Kungsholm o. Gripsholm - Svenska Amerikalinjen)
Det enda jag gör är att gå här på kajen och se på första snön som faller vit på staden. Det blir så ljust - allt får ett annat ljus och det doftar ångbåt här i november. (foto: Stockholm nov -08)
Det kom ett brev daterat våren 1995, ett brev på rutat ark, ett brev ifrån min gamle far.
Han skrev om tidig morgon i en betongförort. Han satt som vanligt vid sitt köksbord, drack sitt morgonte och löste korsord mest förstrött. Han blickade ut genom fönstret och såg de grå betonghusen på håll, de höga klossarna som reste sig ur miljonprogrammets 60-tal i Göteborg.
Han skrev om dånande storm, om blåst som ruskat om, om vind som stört hans nattsömn, om stora tystnaden efter stormen, om stillheten mitt i natten, om ensamheten, som förstärkte sinnena...., om hur husen stod som svarta silhuetter mot den mörka himlen. Det var en tid när klockorna ställts om.
Och han fortsatte: men snart skulle verkligheten uppenbara sig på ett oväntat sätt. Jag lade ifrån mig korsordet, sköt undan tekoppen och såg med stora ögon, samtidigt som jag lyssnade inåt. Och plötsligt började träden och höghusen klinga i mitt inre, en månskära stack fram mellan husen och allt förvandlades på en och samma gång......
De grå betonghusen, som jag dittills sett som fula övergrepp på naturen, var förtrollande vackra i månskenet. Jag såg på dem som jag aldrig gjort tidigare - alla pekande mot skyn som höga katedraler. Och jag fann i bilden något dunkelt, något oprecist som gjorde att jag strålade. Tänk att grå betonghus kan bli så vackra!
Far skrev avslutningsvis att när han druckit ur sitt te, drog han sig tillbaka in mot sovrummet igen, där mamma sov sin ljuva sömn. Och han hade tänkt: fula betonghus skall ses från tidig morgon, mot mörka moln, med en smal månskära som bakgrund.
