Ja, så sitter man där igen som storsvensk med färska Peking-fall på näthinnan och grämer sig över alla inträffade katastrofer och känner medkänsla för de drabbade i nederlagets stund.Man krumbuktar sig inför sig själv och far ut med intelligenta resonemang som typ... "vi hade f-n i mig fixat det här om centimetrarna hade varit på vår sida"... eller "om inte stolpe ut... och den där dj-vla lårmuskeln och hälsenan och häcken hade spökat så hade vi grejat guldet".
Med självförtroendet i jämnhöjd med fotknölarna kämpar man för sin egen överlevnad, långt bortom atleterna. Och ju fler halvstarriga, djuplodande varianter som följer på temat desto mera krampaktig känns tillvaron. Man gör ett sista försök, på självföraktets brant, att tvinga sig tillbaka till den där uppblåsta självkänslan som uppfyller varje sund och välbalanserad storsvensk inför de stora spelen....," vi räknar med världsrekord. Och fjorton guld. Några silver och några brons". Krasst handlar självhävdelsen om ättestupa eller överlevnad. Det är hårda papper för en storsvensk.
En bit in i spelen, när det totala haveriet och förödmjukelsens stund är nära, läser man att norrmännen har börjat håna di svenske för alla Peking-fallen! Och plötsligt klarnar allt, som i en smoggens gryningstimma i Mittens rike - intet nytt på västfronten. Och intet nytt på östfronten. Och solen går upp i öster och ned i väst. Och allting upprepar sig. Just så.
Förresten, sa jag inte inför OS att jag mest skulle ägna mig åt de fria måsarna under den närmaste tiden? Jovisst, så var det. Det är dags nu. Stor sak i det.
(foto: Sthlm -08)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar