Jag har passerat den Oxenstiernska muren mer än en gång, tigit och sedan dragit bort i gränderna igen. Allting är så stilla här, tyst och lugnt som en gåva från långsamheten, tills vakten häftigt brister ut i sin egen patrullverksamhet - klackarna i backen och en bensträckt marsch i femtio meter. Sedan tillbaka in i långsamheten igen, tiga som muren - i väntan på ögonblicket att plötsligt brista ut igen. Axel Oxenstierna bodde aldrig här.
(foto: Stockholm feb 28 -08)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar