(foto:©Längs kajen, Göteborg)
För ungefär åtta år sedan skrev jag följande inlägg här på bloggen, en kort berättelse ur minnet:
”Hon kom ur en Nordsjöstorm
I början av 70-talet arbetade jag som ung clerk i Göteborgs hamn. Ahlmarksrederiet i Karlstad seglade mellan Vänerhamnarna och England/kontinenten med flera s.k. "paragrafare", fartyg i storleksordningen 1000-2500 dwt.
En höstkväll stod jag nere på Stigbergskajen, alldeles vid Amerikaskjulet, och väntade in ett fartyg från Holland. Det hade blivit sen skymning, lanternorna lyste från passerande fartyg i hamnen. Kraftiga vindbyar piskade in vattnet över kajkanten, det var högt vattenstånd, eftersom havet de senaste dagarna hade pressat upp vattenmassorna i älven under västlig storm.
I det fallande mörkret närmade sig fartyget - ms Mangen - med långsam, långsam fart ute i älven. Fartyget hade mycket kraftig slagsida och ljudet av rasslande kätting hördes när ankaret gick, mitt i farleden(!). Med skickliga manövrar vändes fartyget innan hon förtöjdes.
Besättningen hade med ett fantastiskt gott sjömanskap ridit ut en av de värsta Nordsjöstormarna på länge. Den kraftiga slagsidan, som hade orsakats av lastförskjutning, var så kraftig att varken sjölotsen vid Vinga eller hamnlotsen vid Klippan hade bordat fartyget.
Jag mötte så småningom en slutkörd skeppare ombord när fartyget låg stilla vid kaj. Det var kusligt tyst i kaptenssalongen när huvudmaskinen slagits av. Vi satt där en lång stund medan vinden tjöt utanför ventilerna.
Det var så jag i ungdomsåren såg en paragrafare komma ur en Nordsjöstorm med kraftig slagsida, balanserande med rasslande ankarkätting och med en holländsk skeppare ombord som visade prov på det allra bästa sjömanskap.”
Långt, långt senare i livet är jag ute på älven igen i skymningen och allt stiger upp ur minnet. Längst bort i bildens vänsterkant, där segelskutan ligger förtöjd vid Amerikaskjulet, utspelade sig den dramatiska händelsen i ungdomsåren på 70-talet.
I nutid är ett annat fartyg på väg ut ur hamnen och jag påminner mig de klassiska orden: man kan inte två gånger stiga ner i samma flod. Panta rei - allt flyter.
(foto:©Längs kajen, Norrköping)
Tunga lyft är inget för veklingar. Den här bjässen lyfter upp till 350 ton.
Själv känner jag mig upplyft bara av att vistas på kajen, jag känner det än. Jag tänker på väntade fartyg, på lastning och lossning och avgång, på sjöfolk och hamnar i annat land. Alltid i en nervig väntan. Mina ungdomsår och mer än så var den väntan.
(foto:©Längs kajen)
Långt inne i den djupa skogen där trollen bor….
”Skogsbo, skogsbo, välkommen!”, viskade den lilla flickan till trollet som ville bli människa.
Hur förvandlingen gick till för ett troll står att läsa om i en vacker saga. Hur vi själva ska få till det, ja det är frågan.
(foto:©Längs kajen, Waldemarsudde, Stockholm)
Den stora skönheten, den gudomliga skönheten, det sublima, det vackra, det fantastiska - lika höjd över allt förnuft varhelst vi möter den - i en fågelsång, i en trädgård, som Förklädd Gud eller som skönheten i Greta Garbos ansikte, för att nämna något.
Det är svårt att fånga en sådan storhet i bild. Man kan hålla på livet igenom i tappra försök. Som t.ex. här i morgondimma i ännu ett försök, i en trädgård i oktober och havsguden Triton blåser gryningsluften i ett snäckskal. Snart är hela himlen blå i ett klarare ljus.
(foto:©Längs kajen, Stockholm)
(foto:©Längs kajen, Stockholm)
När jag besökte centrum härom veckan (se, nu var jag där igen), ja bokstavligen ett centrum, i meningen Gamla Stan i Stockholm, gjorde jag ett svep genom stadsdelen och noterade till min stora överraskning hur folktomt det var i gränderna. Visserligen var det påskafton med uselt väder men turisterna brukar ju inte svika stolta stad. Men då, inte en enda rysk turistbuss framför Kungliga slottet, inte en enda rysk turistgrupp i gathörnen. Har de tröttnat? Har alla varit här redan? Är det sanktionerna? Har ingen aning. Det liknade tidig söndagsmorgon, så som jag minns dem från förr, då jag brukade gå genom stan. Jodå, sakta.
(
foto:©Längs kajen)
Under en höstdag besökte jag en omtalad trädgård. Även om där inte fanns mycket att se i novembermörkret så kunde jag ändå strosa runt i stillheten och fråga mig t.ex. om världens centrum ligger här. Eller på någon annan plats? Eller kunde ta en helt annan fråga t.ex. om en annan tid. Vid tillfället lyste växthuset ovanligt vitt.
