Igår dominerades nyhetsflödet världen runt av det ofattbara…., Notre Dame stod i lågor. Chockade människor kände en stor sorg. Länge var det oklart hur omfattande skadorna skulle bli, det fanns en uppenbar risk för att ett månghundraårigt kulturarv skulle gå helt förlorat. Vissa rapportörer bedömde att katedralen överhuvudtaget inte skulle gå att rädda.
Idag hör vi dock lugnare och glädjande rapporter om att eldsvådan är släckt och att en del av de betydelsefulla skatterna och oersättliga värdena ändå gick att rädda till eftervärlden. Historier berättas redan om hjältemodiga insatser av brandmän, räddningspersonal och präster, som alla kämpade mot branden. Vi och eftervärlden kan känna en djup tacksamhet över deras stronga insatser. Och den historiska katedralen, en symbol för den franska själen, ska återställas, enligt den franske presidenten. Vi får andas ut….
I juli 2007 besökte jag Notre Dame och skrev därefter följande text med reflektion här på bloggen. Tycker orden kan få plats igen och upprepas här nedan.
"Notre Dame ligger och ruvar på sina sekler, sina arkiv under väldiga bågar - mitt i floden. Horder av turister besöker dagligen katedralen. Rör sig långsamt, långsamt motsols i det dunkla ljuset.
I en svunnen tid styrdes livsrytmen i hög grad av kyrkoårets fester. Enorma människomassor drog genom stadens gator i stora och återkommande festligheter. Parisborna följde sina biskopar och präster i processioner - beledsagade av standarbärare, musiker, korgossar, blomsterflickor och klosterfolk - för att bära runt de heliga relikskrinen. Människan mötte sin Gud och sin nästa".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar