(foto:©Längs kajen, Göteborg)
För ungefär åtta år sedan skrev jag följande inlägg här på bloggen, en kort berättelse ur minnet:
”Hon kom ur en Nordsjöstorm
I början av 70-talet arbetade jag som ung clerk i Göteborgs hamn. Ahlmarksrederiet i Karlstad seglade mellan Vänerhamnarna och England/kontinenten med flera s.k. "paragrafare", fartyg i storleksordningen 1000-2500 dwt.
En höstkväll stod jag nere på Stigbergskajen, alldeles vid Amerikaskjulet, och väntade in ett fartyg från Holland. Det hade blivit sen skymning, lanternorna lyste från passerande fartyg i hamnen. Kraftiga vindbyar piskade in vattnet över kajkanten, det var högt vattenstånd, eftersom havet de senaste dagarna hade pressat upp vattenmassorna i älven under västlig storm.
I det fallande mörkret närmade sig fartyget - ms Mangen - med långsam, långsam fart ute i älven. Fartyget hade mycket kraftig slagsida och ljudet av rasslande kätting hördes när ankaret gick, mitt i farleden(!). Med skickliga manövrar vändes fartyget innan hon förtöjdes.
Besättningen hade med ett fantastiskt gott sjömanskap ridit ut en av de värsta Nordsjöstormarna på länge. Den kraftiga slagsidan, som hade orsakats av lastförskjutning, var så kraftig att varken sjölotsen vid Vinga eller hamnlotsen vid Klippan hade bordat fartyget.
Jag mötte så småningom en slutkörd skeppare ombord när fartyget låg stilla vid kaj. Det var kusligt tyst i kaptenssalongen när huvudmaskinen slagits av. Vi satt där en lång stund medan vinden tjöt utanför ventilerna.
Det var så jag i ungdomsåren såg en paragrafare komma ur en Nordsjöstorm med kraftig slagsida, balanserande med rasslande ankarkätting och med en holländsk skeppare ombord som visade prov på det allra bästa sjömanskap.”
Långt, långt senare i livet är jag ute på älven igen i skymningen och allt stiger upp ur minnet. Längst bort i bildens vänsterkant, där segelskutan ligger förtöjd vid Amerikaskjulet, utspelade sig den dramatiska händelsen i ungdomsåren på 70-talet.
I nutid är ett annat fartyg på väg ut ur hamnen och jag påminner mig de klassiska orden: man kan inte två gånger stiga ner i samma flod. Panta rei - allt flyter.
(foto:©Längs kajen, Norrköping)
Tunga lyft är inget för veklingar. Den här bjässen lyfter upp till 350 ton.
Själv känner jag mig upplyft bara av att vistas på kajen, jag känner det än. Jag tänker på väntade fartyg, på lastning och lossning och avgång, på sjöfolk och hamnar i annat land. Alltid i en nervig väntan. Mina ungdomsår och mer än så var den väntan.
(foto:©Längs kajen)
Långt inne i den djupa skogen där trollen bor….
”Skogsbo, skogsbo, välkommen!”, viskade den lilla flickan till trollet som ville bli människa.
Hur förvandlingen gick till för ett troll står att läsa om i en vacker saga. Hur vi själva ska få till det, ja det är frågan.
(foto:©Längs kajen, Waldemarsudde, Stockholm)
Den stora skönheten, den gudomliga skönheten, det sublima, det vackra, det fantastiska - lika höjd över allt förnuft varhelst vi möter den - i en fågelsång, i en trädgård, som Förklädd Gud eller som skönheten i Greta Garbos ansikte, för att nämna något.
Det är svårt att fånga en sådan storhet i bild. Man kan hålla på livet igenom i tappra försök. Som t.ex. här i morgondimma i ännu ett försök, i en trädgård i oktober och havsguden Triton blåser gryningsluften i ett snäckskal. Snart är hela himlen blå i ett klarare ljus.
(foto:©Längs kajen, Stockholm)
(foto:©Längs kajen, Stockholm)
När jag besökte centrum härom veckan (se, nu var jag där igen), ja bokstavligen ett centrum, i meningen Gamla Stan i Stockholm, gjorde jag ett svep genom stadsdelen och noterade till min stora överraskning hur folktomt det var i gränderna. Visserligen var det påskafton med uselt väder men turisterna brukar ju inte svika stolta stad. Men då, inte en enda rysk turistbuss framför Kungliga slottet, inte en enda rysk turistgrupp i gathörnen. Har de tröttnat? Har alla varit här redan? Är det sanktionerna? Har ingen aning. Det liknade tidig söndagsmorgon, så som jag minns dem från förr, då jag brukade gå genom stan. Jodå, sakta.
(
foto:©Längs kajen)
Under en höstdag besökte jag en omtalad trädgård. Även om där inte fanns mycket att se i novembermörkret så kunde jag ändå strosa runt i stillheten och fråga mig t.ex. om världens centrum ligger här. Eller på någon annan plats? Eller kunde ta en helt annan fråga t.ex. om en annan tid. Vid tillfället lyste växthuset ovanligt vitt.
(foton:©Längs kajen, Toscana o. Sörmland)
Ska jag skriva något kort om detta så får det bli något i stil med ”…. rullar fram längs smala vägar i provinserna”, för så har det oftast sett ut de senaste åren, även om själen ibland joggade fram längs kajerna eller förbehållslöst strövade sig bort i skogarna. Bilder, minnesbilder redovisades här.
Kanske saknades ett tydligt centrum - utifrån relationen centrum och periferi? Å andra sidan - varje del är centrum i sin värld. Det handlar om närvaro.
(foto:©Längs kajen, Venedig)
Vitt över vattnen, ljus, ljus, ljus..., motljus, morgonljus. Människor i rörelse, människor som färdas, människor som passerar, människor som möts, handelsvägar som korsas och allt är på väg att upplösas i ljushavet…
I stunden, i känslan, i det sydländska morgonljuset, i upplevelsen av den eviga staden, i ljuset som gränssprängare...
Där finns nånting om frihet.
(foto:©Längs kajen, Venedig)
”Då jag kommer till Venedig blir jag en annan människa. Venedig är kanske den enda staden i världen dit man kan dra sig tillbaka och verkligen tala med sig själv. Man glömmer det som samhället, våra sysselsättningar har gjort med oss. När man kommer till Venedig, är man fri”.
/ Fernand Braudel (historiker)
(foto:©Längs kajen)
"Det är den drömmen...., att något vidunderligt ska ske...., att vi i en morgonstund skall
glida in i en vik vi inte känt till".
/ Olav H. Hauge
(foto:©Längs kajen, Sörmland)
Det är inte så länge sedan vi njöt av äppeltidens skördar, så även om fullt fokus nu bör ligga på vårens växande kraft så rundar jag av den senaste tidens inlägg här på bloggen med en höstbild från ett landskap, som kommit att fylla mitt hjärta, med hjälp av några rader ur ett väl tummat ex av Lyrikvännen anno 1992.
[…]
Det ligger en halvfrusen lättnad i luften
som hör hösten till.
En kyligt mogen September höjer plötsligt
sitt tak och bjuder stjärnor.
/Harry Martinson
Tidiga morgnar om våren, lika halvfrusna, kan också lyfta själars tak, det är dags att beställa väckning...
(foto:©Längs kajen)
Ljus, ljud och doft, luft och lätthet i marskvällen. Och vit som en snö.
(foto:©Längs kajen, Sörmland)
Ett nålsöga mot universum.
(foto:©Längs kajen, Sörmland)
Där är det - landskapet - lågmält sorlande i mitt eget bröst. En slags grundpuls. Hur kunde det ske? Det är kanske det märkvärdigaste av allt? Finns det där hela tiden - inombords - efter sekler i folkdjupet?
(foto:©Längs kajen)
Breder ut sig.
(foto:©Längs kajen, Sörmland)
Några träd, karaktärsträd i den här landsdelen, på gränsen mellan betesmark och skog. Örörliga, tålmodiga, erfarna. Det bara fortgår.
(foto:©Längs kajen, Sörmland)
Från det där landet på andra sidan tiden. Det började nånstans där, långt borta.
(foto:©Längs kajen, Sörmland)
Det går inte att bli fast i hjulspåren, inte en enda dag. Vidare måste vi, även om vägen tar slut.
Här är de i alla fall, fortfarande synliga efter de som långa tider färdats här.
(foto:©Längs kajen, Abbazia di Sant’ Antimo)
Och en gång var
träden som bröder i dimman: i deras armod
trängde Gud in…
/Gennadij Ajgi
.jpg)
