Den som en gång för länge sedan haft trädet som kraftkälla, lagt handen mot dess skrovliga bark om sommarnätterna, bitit i de just mogna morgonkalla äpplena i tidig september, om höstarna räfsat ihop den halvruttna fallfrukten, han skall finnas där som en del av dess minne, på samma sätt som luften i det levande grenverket, vara del av äppelträdets arkitektur; långt mindre uråldrig men ändå så som droppar av urhavet kan döljas längst inne i och vara del av gråstenen.
I sommar tar jag mig till de yttersta skären några gånger hoppas jag, ut till öarna i ljushavet, lika verkliga som mytiska vid horisonten. Horisontlängtan? Jag tänker på ensamheten - "den är ljuv ensamheten så länge vägen tillbaka till de andra står öppen" (Olav H. Hauge)
Världens larm, som går rätt genom våra vardagsrum varje kväll, når inte hit. Här i hagen mumlar humlan tyst om en annan värld och hagens larm står tranor för.
Det går ett träd omkring i regnet, skyndar förbi oss i det skvalande grå. Det har ett ärende. Det hämtar liv ur regnet som en koltrast i en fruktträdgård.
Då regnet upphör stannar trädet. Det skymtar rakt, stilla i klara nätter i väntan liksom vi på ögonblicket då snöflingorna slår ut i rymden. / Tomas Tranströmer
… egentligen hade jag själv ett ärende i regnet då jag såg på träden. Alla hade stannat, trädet på klippan med utblick mot norr…
En av de vackraste dikter jag känner står att läsa ovan. Säger allt.
Mitt på maskrosfältet står ett uthus av betydande ålder och lutar. Grånade bräder, takås som svankar..., huset står inne i ett långsamt och fortgående förfall.
Halvsjunket i glömskan står huset ändå och lyser. Stället heter Nybygget.
Bortom planket, där någon annan bor, börjar jordens rundning. Den fortsätter ut över den ryska plattan, bort mot de konvexa risfälten i Asien, över Atlanten till Europa, för att slutligen återvända hit till planket där jag står. Någon har satt upp en parabolantenn och jag beskådar verket, som är riktat mot en satellit. Det är vinkeln det hänger på när vi ser på världen.
En gammal gård, en liten trädgård, en apel, en liten del av världen.
Om jag tar några steg fram mot trädet är jag innesluten i dess rum - stam, krona, grenar. Jag har svårt för att åldersbestämma trädet men jag ser dess åldrade knotighet. I många, många år har någon plockat dess äpplen och lagt dem för att mogna….
Passerby don't go away. If you stay, if you allow your eyes to caress they will live into the tree, the world. Your world will be inside you you will be in your world.
/Leo T Hurwitz
Det är nu maj månad och det har gått något dygn sedan jag återkom och sedan lämnade platsen för detta gåtfulla, oåtkomliga för tekniken. Där finns en förbindelse - ett språk.
Det finns mitt i skogen en oväntad glänta, som bara kan hittas av den som gått vilse...
/Gläntan: T Tranströmer
Den ofta citerade strofen befanns bokstavligen vara infriad häromdagen under en skogsvandring. Sälgen stod ljus mot fonden av tät och enformig barrskog. Så småningom fanns en stig ut…
I gullvivans tid har jag för vana att besöka en särskild plats där "vårens förstling" (primula veris) växer ymnigt. Idag var jag för tidigt ute och fann endast ett fåtal i blomning och får helt enkelt återkomma, för att uppleva den där massverkan, som hundratals gullvivor skapar bland gröna snår.
Istället drog jag till skogs och fann storskogen. Här är älgskog och det är ingen ört.
Rubriken kunde vara titeln till en hårdför agentroman från det kalla krigets dagar eller täcknamnet på det svenska Flygvapnets flyktiga utflykt i det libyska lufthavet (om man lyssnar på den politiska oppositionen).
Svanens flykt är både kraftfull och graciös, det krävs mycket för att lyfta men väl i luften klyver den luftrummet som en silverpil. Redan de gamla grekerna såg den graciösa flykten som ett tecken på just flyktighet.