Favoritlaget är besegrat - Änglarna har klappat ihop sina vingar. Motståndarlaget hyllas, förlorarna hånas. Jag blundar ett tag. Sorgen känns tung, kärleken till fotbollen är evig, skrev jag.
Ett grått och disigt november står för dörren, mörkret faller. Är jag sjuk? De allra första influensaliknande symptomen kryper i kroppen? Finns det ingen ände på eländet? Vart skall jag gå?
Behöver omedelbart ett ljus från något håll (självömkan är förhatlig) och dyker ner i sommarbilderna och finner ett par från en svettig dag på Landsort. Inmundigar dem njutningsfullt och stannar upp ett tag i stämningen, som utplånar tankens plågor. Vilken underbar dag vi hade(!)....
Hur betydelsefull är egentligen favoritlagets förlust i en SM-final? Vad spelar det för roll? Fotboll är stort i Göteborg men det var ju många år sedan självkänslan hängde på dem! Raskt går man vidare, mångt och mycket är viktigare t.ex. minnet av en sommardag med familjen på en ö i havet. Så är det.
PS Och förresten - stort grattis till AIK.
(foto: Längs kajen, Landsort)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar