Han som känner den dygd och det behag som är i jorden, i växterna, himlarna och vattnen och som vet hur man finner dessa nöjen - han är en rik och ädel man. / Ralph Waldo Emerson
(foto: Längs kajen, Stockholm, Rosendals Trädgård, nov 29 -09)
Kvinnan föder gränsle över en grav. Det glänser till av ljus ett kort ögonblick innan det blir natt igen...
... med de orden ur "I väntan på Godot" klingande i huvudet vandrade vi så sakta hem genom staden efter en fantastisk föreställning på Stockholms Stadsteater. Det är oerhört glädjande att pjäsen går för utsålda hus sedan länge. För de teaterintresserade är det bara att ställa sig i kön....
För övrigt har bloggen kommit igång igen efter en tids paus pga datakrasch, tyvärr gick tusentals bilder förlorade men nu skall allt säkerhetskopieras.
Fåglarna flyger sina nödvändiga sträckor. Det är vad jag tänker när jag står där och ser ut över Stockholms vatten. Och att världen blir allt verkligare år för år, precis som jag läst.
En svinkall vintermorgon här på redden, för mycket länge sedan, flög sju vita svanar in från himlen och landade i isröken. Samma dag lämnade sju tjeckiska medborgare sitt fartyg i hamnen - hoppade av i väst. Tillfälligheter, kan man tycka.
Jag bara nämner det. Nu har jag ingenting med hamnen att göra. Betraktar bara det där vattnet. (foto: Längs kajen, Stockholm)
Så mycket vatten här på bloggen, törs nästan inte posta ännu en vattenspegel. Varje gång är jag tvungen att överväga om det ändå inte vore klokare att avstå. Men de bara finns, finns, finns...
... för jag tänker ändå: det här får väl lov att gå, det med. (foto: Längs kajen, nov 09)
Drog mig en bit söderut längs Sörmlandskusten idag, i ett uselt novemberväder, passerade kvarnen på berget och såg gråsvarta skyar hastigt dra fram över landskapet - snöblandat regn, dis, hård vind. Typiskt novemberväder men dramatiskt och måleriskt i sin uselhet. Någonstans gillar jag det, trots allt.
Favoritlaget är besegrat - Änglarna har klappat ihop sina vingar. Motståndarlaget hyllas, förlorarna hånas. Jag blundar ett tag. Sorgen känns tung, kärleken till fotbollen är evig, skrev jag.
Ett grått och disigt november står för dörren, mörkret faller. Är jag sjuk? De allra första influensaliknande symptomen kryper i kroppen? Finns det ingen ände på eländet? Vart skall jag gå?
Behöver omedelbart ett ljus från något håll (självömkan är förhatlig) och dyker ner i sommarbilderna och finner ett par från en svettig dag på Landsort. Inmundigar dem njutningsfullt och stannar upp ett tag i stämningen, som utplånar tankens plågor. Vilken underbar dag vi hade(!)....
Hur betydelsefull är egentligen favoritlagets förlust i en SM-final? Vad spelar det för roll? Fotboll är stort i Göteborg men det var ju många år sedan självkänslan hängde på dem! Raskt går man vidare, mångt och mycket är viktigare t.ex. minnet av en sommardag med familjen på en ö i havet. Så är det.