Det var ingen liten stig.
Hela horder drogs ju dit.
Och Maria Magdalena grät,
för ingen gav honom vatten.
Man skyndade till häst, kom i vagnar.
Tåget sträcktes ut till tjugo verst.
Och Gudsmodern brast i tårar,
för ingen hjälpte honom bära korset!
Är ni inte människor?! Så konstigt
man ger till gamlingar, hjälper krymplingar.
Och här går han, ja även om han inte är Messias -
utan en vanlig människa - en vanlig person!
Massan sorlade, alla trängde sig på.
Någon försökte ändå inge mod.
Här är redan Golgata, Huvudskalleplatsen!
Och skallarna knastrade under fötterna.
Vapen, vore kanske det enda.
Vad skulle vakterna då göra?
Men bland hopen gick han,
den lilla människan, bar sitt kors.
Och om en enda! Vem brydde sig?
Alla skyndade för att ta plats.
Det syntes uppe på den branta backen
hur han plågades, hur han ville dricka.
Och han föll. Armarna täcktes av blånader.
Då fanns plötsligt en god människa:
uttröttad, på väg hem från fältet, Simon.
Han gick hemåt, åt motsatt håll.
När hela denna svarta sak fullbordats
och alla redan gått hem till sig -
se en paradox: det var blott Barabbas som grät,
rövaren, som inte spikats på korset.
Ångrade han sig, var han tacksam mot Pilatus,
eller förstod han i sitt mörker plötsligt något nytt:
att Guds son går till sitt lidande,
medan han, rövaren, lever vidare.
Lina Kostenko (1930 - ), Ukraina
(bild: Pieter Bruegel)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar