Där andning sker

I jämnhöjd med de låga skären ute på den öppna fjärden mellan Svartlöga och Rödlöga slog skepparen plötsligt av på farten och med halvfart närmade vi oss i fortsättningen inloppet till Rödlöga. Förnuftet sa mig att fartminskningen berodde på en saklig anpassning till tidtabellen samtidigt som känslorna hellre tolkade den märkbara förändringen som att vi med aktning närmade oss en övärld som hittills och under många år legat som en hägring i havsbandet, i en högst personlig drömvärld. Och vad är väl då en värdigare entré, än att långsamt - högtidligt och andaktsfullt - segla in mot bryggan till denna utpost och centrum i ytterskärgårdens sista övärld? En plats där andning sker.

Författaren Anders Johansson skriver i ”Hagtornen blommar”:

Den som sätter sig vid havet och lyssnar till vågorna hör en rytm som funnits i många miljoner år. Vågorna mäter inte tiden, inte vår vanliga tid. Om det är något de mäter så är det evigheten; den ofattbara tiden. I sin stadiga, långsamma rytm är vågorna evighetens andning. Vågornas slag tycks harmoniera med våra hjärtslag. Havet andas som vi.

Så kom det sig att jag stod där ute på de välslipade granithällarna och drog några riktigt djupa andetag - sammanlänkad och i samexistens med något evigt, föreföll det mig. Ändå medveten om det väldiga havets sorglöshet och likgiltighet.