Vänderot, renfana, kärleksört, gräslök, strandveronika…, ja vad vet jag? Kanske inte många rätt där, artbestämning är inte min grej. Men jag blev bara lycklig en högsommardag av att se hur vackert blomlivet gestaltas i en torr och soldränkt klippskreva, någonstans i ytterskärgården.
Jag har i kväll fått ett fantastiskt roligt och omtumlande besked, mitt bidrag - bilden "äppelfröjd" - har vunnit omröstningen i Slottsträdgårdsmästarens fototävling!
Det är med stor glädje som jag här vill tacka alla som har röstat fram bilden. Som stolt vinnare tycker jag att det är jätteroligt att så många gillade äppelträdet och jag vill naturligtvis också tacka idésprutan, eldsjälen och initiativtagaren Slottsträdgårdsmästaren Hasse Wester för hans initiativ till återkommande fototävlingar. För en amatörfotograf, som jag själv, känns de precis så där avslappnat lekfulla, opretentiösa och lagom allvarliga, för att locka fram lusten att deltaga. Och nog ryms där också en smula prestige i det lekfulla allvaret. Tack, Hasse!
Bilden "äppelfröjd" är tagen en morgon ute vid Tullgarn där dimman hade svept in landskapet i grått, grått, grått. Tystnaden och poesin i den engelska slottsparken i morgondimma är magisk och denna morgon, när dimsjoken ömsom tätnade och lättade, uppenbarade sig plötsligt ett lysande rött äppelträd i parken…., pang där var bilden. Och glädjen!
Jag älskar de knotiga och åldriga träden ute vid Tullgarn, de är väldiga och särskilt magnifika när de nu efter lövfällningen står nakna och spretande mot skyn.
Två bilder - Place des Vosges i Maraiskvarteren och Trosa lands kyrka utanför Vagnhärad - två vitt skilda platser och tillfällen där själva lusten att fotografera var gemensam sak - i det ena fallet i en världsstad, i det andra i provinsen. Kanske finns där också i båda stunderna en from förhoppning om att för ett ögonblick "se världen träda fram". I all sin skönhet…, en förhoppning som kanske aldrig infrias.
Pretentiöst och högtravande här? Ja, kanske. Walter Benjamin säger dock: "Varje ögonblick kan vara den port genom vilken paradiset träder in." Det handlar om en livslång strävan - om att vara närvarande i seendet - i väntan på ögonblicket...
En promenad längs Trosaån och genom de centrala delarna av Trosa stads äldre villakvarter är bitvis en molnvandring - i början himmelskt sött men allteftersom en sötma som i fluffiga sockervaddsmoln. Det klibbiga utelämnat.
Givetvis må annat än sockerbomb gälla för den som är lycklig här och lever sin dröm i beskowidyll.
… och jag trevar långsamt framåt. Det är milt vid havet, en lätt vind drar fram längs kusten och det är novemberdis på Gustav Adolfsdagen. Det känns rentav som det skulle kunna betyda glädje..., ja tammefan!