Säg, vem seglar på en silverredd i vita juninatten....?
En återvändare? Eller är det en människa som rör sig bara i en riktning, allt längre och längre bort från en plats till nästa....., från sig själv i en rotlös och ständigt pågående resa?
"Lika litet som man kan stiga ner i samma flod eller trampa samma asfalt två gånger kan man återvända till sitt förflutna".
Motiven varierar under livsresan men kanske finns både nomaden och den bofaste inom oss - växelvis? Den ene dominant, den andre tillbakadragen under olika faser av livet, trots tidsandans krav att vi alltid skall vara på väg åt något håll?
Är själv en återvändare när det gäller Stockholms Ström. Tröttnar aldrig på dess friska skönhet här och nu. Och återvänder, trots allt, med lust till det förflutna längs dess kajer. I den meningen i känslan en bofast?
Nu ger jag mig lov. Jag har semestervecka....., vilar i hängmattan och tittar på fotboll. Och våndas!
Brasilien, Argentina, Spanien eller Tyskland?
Fotboll var förr ett enkelt spel. "22 man jagar bollen i 90 minuter och till slut så vinner Tyskland”, lär Gary Lineker ha sagt en gång i tiden men det var då det. Den 23:e mannen tränger sig nu emellan. Domarens oberäkneliga beslut gör att utgången nu är ungefär lika förutsägbar som harens språng i skogen.... eller antilopens flykt på slätten.
Det är lugnare i hängmattan.
Uppdatering:
Brasilien spelade enkelt bort Chile i kväll med en - och det ska sägas tydligt - utmärkt domare i matchen. Vem kan stoppa Brasilien med sådant folk på planen?
Reflektion då Ostindiefararen "Götheborg" avseglade från Stockholms redd:
"Vid sekelskiftet 1400-1500 inleddes européernas expansion över världen. Det moderna projektet bröt fram på alla fronter.
Män från Aragonien, Kastilien och Portugal tog de första, de största och de djärvaste stegen in i den nya tiden. Det blev deras lott att finna vägarna, känna vindarna, skåda kusterna, möta främlingarna".... (citat ur Vinden från väst/Runo Nessén).
Som en betraktelse av skönhet eller som en efterklang av sagohelgen, som fyllde så många hjärtan med behag......, efter upplevelsen av allt som strålade kring bröllopet vid hovet.
Någon hade krattat gångarna framför 1100-tals kyrkan. Det var julikväll och hit till den medeltida kyrkan hade jag kommit när dagen svalnade långsamt på Österlen.
Ingen klagade längre på semestervädret det här året, solen brände människor och landskap sedan veckor tillbaka. Året var 1994 och Sverige hade fotbollsfeber - vi vaskade guld i USA. Det blev ett bragdbrons.
För egen del var det ändå Östra Vemmerlövs kyrka som brände sig fast i själen. Mötet med den vitkalkade kyrkan och kallmuren i kvällssolen är något som fortfarande glöder inombords. Bilden av återhämtning i ett sydländskt sken svalnar inte. Återsken.
Och samma fråga är fortfarande obesvarad: Gud, vad har du menat med oss människor?
